Det började dra ihop sig till gymnasieval och den då tonåriga Emmelie hade tillsammans med klasskompisarna bjudits in på studiebesök hos hantverksprogrammet.

I ett mörkrum på Norra järnvägsgatan föll hon pladask för fotografi.

– Titta nu, sa läraren, och så fick vi se hur bilden växte fram i vätskorna. Det är det häftigaste jag varit med om.

Emmelie, som tidigare bara experimenterat lite med pappas ”crappy” digitalkamera hemma i Indal, visste plötsligt vad hon ville.

Råpluggade

– Det var bara att råplugga upp betygen för att komma in på fotoutbildningen. Jag gjorde inte annat än att plugga sista året, säger hon.

Efter att ha bockat av utbildningen på listan över mål har hon skaffat sig nya.

En dag ska det stå ”Emmelie Åslin” under modebilderna i Vogue eller Harpers Bazaar.

– Man måste sikta högt. Man kanske inte når ända fram, men även om man trillar ner några trappsteg har man ju kommit långt, säger Emmelie.

Nu försöker hon ragga assistentjobb hos erkända modefotografer. Samtidigt bokar hon in egna fotojobb som hon sen tänker sälja – i veckan plåtade hon bröllopsutstyrslar i stadshusets pampiga spegelsal.

Emmelie gör fortfarande som hon blev tillsagd av sin lärare Svanthe Harström på hantverksprogrammet.

Hon ”köttar på”.

– Oavsett hur sjuka idéer jag hade så uppmuntrade han mig. Det var bara ”kör på, Åslin”. Han har pushat mig jättemycket.

Efter några år bakom kameran har hon hittat sin stil. Det går att se Emmelie i bilderna, tror hon.

– Det blir ofta retro, jag är väldigt influerad av 40- och 50-tal. Sen tror jag också att det syns i ljuset och känslan i bilden.

Svårt med namn

Hon har svårt att komma ihåg namn – men fastnar desto lättare för ansikten.

Ibland har hon haffat personligheter på gatan, andra gånger har hon värvat välklädda butiksbiträden till sina jobb.

Frågar man inte när man upptäckt rätt ansikte får man ångra sig, resonerar hon.

– Man kan se på folk om de kommer att bli bra på bild, även om det är en människa som aldrig fotograferats förut. Man får fotografseende, man ser något i folk, säger Emmelie.

Att det kommer att bli tufft att få in den där foten i branschen vet hon. Men konkurrensen snarare sporrar än skrämmer:

– Jag tycker mest att det känns skitkul, det innebär ju att man kommer att få jobba hårt.

• Hur har du blivit så här målmedveten?

– Det är nog för att jag vill det här så sjukt mycket. Det är ju drömmen att få gå till jobbet varje dag och vara nöjd.