Karriären tog fart när han kom till Frölunda. Åren i moderklubben var krokiga.

– Jag tänkte aldrig att jag skulle bli elitseriespelare. När jag var 14, 15 år blev jag lite utfryst i min moderförening. Där var några stycken som kom in där i klubben och hade hand om juniorlagen. Då fick jag inte ens en plats i min årskull och de sa väl att jag var för dålig. Att jag skulle vara glad om jag blev division III-spelare. Det var det tuffaste man kunde få höra i den åldern, förklarar Anton Axelsson.

Då var den nära att han la skridskorna på hyllan. I stället lockade innebandyn.

– Jag spelade med dom som var sex, sju år äldre då och jag har aldrig varit så framgångsrik som jag var i innebandyn. Det gick fantastiskt bra och jag var nog nära spel i landslaget då, det kan jag säga nu utan att skryta på något sätt, säger han.

Flytt blev vändpunkt

Men flytten till Frölunda blev vändpunkten när det gäller ishockeyn.

– Jag var ingen speciell när jag kom till Frölunda, men jag började väl växa lite då och sedan hade jag två fantastiska tränare i Emil Olsén och Tomas Steen. Dom trodde på mig och jag fick spela hela tiden. Sedan från J-18 till J-20 gick det riktigt bra och under lockout-året fick jag vara med i A-laget en del innan alla proffs kom. Det var väl då jag kände att jag kanske skulle ta mig till elitserien, förklarar Axelsson.

Året efter skrev han på ett tvåårsavtal med Frölunda. Då hade han växt in i rollen som hårt arbetande forward och han fick förtroende att döda tid i boxplay.

Sedan gick flytten till Norrland – men väl i Timrå under Challe Berglunds regi tog det drygt två säsonger innan jag fick den roll han har i dag.

– Jag fick inte spela boxplay alls. Det är ju inte så att man går in till Challe och ”Nygge” (Per Nygårds) och säger att jag är bra i boxplay. Man vill alltid att tränarna ska se att man kan utföra något istället för att påpeka det själv. Jag försökte hela tiden att visa upp mig på träningarna, men det har varit tuff konkurrens med ”Bagarn” (Johan Andersson), Oscar Sundh och Mika Pyörälä, säger Anton.

I år har han övertygat tränarduon i Timrå.

– Jag vet inte efter vilken match det var, men Challe kom och sa: ”Du kan ju spela boxplay”. Det är klart att det är skönt att få höra.

Han fortsätter:

– Jag skulle gärna vilja stå och styra powerplay, men nu funkar det inte riktigt så. Man får anpassa sig helt enkelt.

”Uppväxta ganska fattigt”

Just att anpassa sig och hela tiden göra allt för laget är egenskaper som kommer från familjen.

Och uppfostran från föräldrarna hemma i Ytterby.

– När jag var lite sa farsan alltid att det var hårt jobb till ögonen blöder som gäller, annars var det ingen idé för mig att spela. Det var samma med brorsan också. Farsan har aldrig lagt sig i hockeyn så, utan det enda han krävde var att man jobbade hårt. Oavsett vilken sport det handlade om, eller skolan.

– Det ligger i vår natur på något sätt. Vi är uppväxta ganska fattigt innan brorsan blev proffs, det är klart vi hade mat och allt sådant men vi bodde i en liten lägenhet i Ytterby. Vi och pensionärerna. Det var dom jag spelade hockey med på gatan när jag var liten, det fanns inte så många andra, säger han och skrattar.

• Hur har det varit att växa upp i skuggan av din bror (Per-Johan Axelsson) som varit proffs i Boston i elva säsonger?

– Jag var elva år när han åkte över. Så det har hela tiden varit en del av mitt liv på något sätt. Det känns ju lite skumt att möta honom nu. Jag har alltid sett upp till honom som en bror, men han har aldrig varit min idol så jag har inte tittat så mycket på vad han gör på isen.

• Drömmer du fortfarande om NHL?

– Nej. Detroit var på mig lite efter mitt första år här. Jag snackade en del med Jiri Fisher som är en av dom som har kontakt med deras draftval. Sedan med scouten Håkan Andersson också. Sedan blev det strul med avtalet mellan NHL och Europa och det blev aldrig något. Sedan den dagen har jag faktiskt inte funderat på det alls.

• Du trivs med livet i Sundsvall och Timrå, va?

– Jag har ett kanonliv här. Jag gillar att ha en roll och jag trivs riktigt bra med det. Vilken 24-åring skulle inte vilja syssla med det jag gör nu. Man har bra betalt och gör det man älskar.

I lördags klev Axelsson fram och förde matchen mot Rögle till förlängning efter ett drömmål – i just boxplay.

• Den satt där den skulle, va?

– Jag siktade faktiskt i krysset. Men att den skulle gå så perfekt på centimetern kan man ju knappt hoppas på. Men det var fint, säger han och ler.