Demenssköterska – men utan att få stöd Hon får inte använda arbetstid för studier
Kommunen drar mer än gärna nytta av hennes kompetens – men är inte beredd att ge henne stöd.
– Jag har flera gånger tänkt att nu orkar jag inte mer, nu hoppar jag av. Jag har tjatat och tjatat och nu börjar jag bli förbannad, säger hon.
Relaterat
Heléne Wiklund har jobbat på Skottsundsbackens äldreboende sedan 2005 då hon blev färdig undersköterska. Fem av de åtta avdelningarna är för boende med demens och i höstas hoppade hon på en tvåårig, kvalificerad yrkesutbildning på distans i Skellefteå.
– Utbildningen har redan stärkt mig i min yrkesroll, jag jobbar mycket mer medvetet.
Kursen är på halvfart och kräver alltså en hel del studier, men att avsätta någon arbetstid för kompetensutvecklingen är det inte tal om från kommunens sida.
Har inte råd med deltid
– Jag har familj med fyra barn hemma. Om jag skulle gå ner till en deltid skulle vi förlora 5 000–6 000 kronor i månaden och det har vi helt enkelt inte råd med.
Redan när Helen Wiklund kom upp till den första studieträffen insåg hon hur lågprioriterad demensvården är i Sundsvalls kommun.
– De från Umeå och Skellefteå fick både resor, boende och litteratur betalda. Men framför allt så fick de ta tid från arbetet för att kunna plugga och ändå ha kvar sina heltidstjänster.
När hon då frågade sin närmsta chef om stöd, blev svaret att hon inget kunde göra. Men först när hon gick till socialtjänstens högsta chef fick hon stöd med kurslitteratur och logi – men för att få tid att studera blev det blankt nej.
Prioriteras på anda håll
– Demensvården ligger som prio ett i andra kommuner och fem av åtta avdelningar här på Skottsund är just demensavdelningar. Jag fattar inte varför det ska vara så svårt att få till det – kompetensen behövs ju.
Först med kompetensen
När Helen Wiklund blir klar med utbildningen nästa år kommer hon att vara den första undersköterska med specialkompetens inom demensvård i kommunen. Och det är en kompetens som arbetsgivaren inte är sen att utnyttja. Hon har redan fått kliva in i kommunens BPSD-team som utreder särskilda fall där den sjuke har svåra beteendestörningar.
– Jag får höra att ”Helen, du kommer att bli en viktig resurs”. Ska jag verkligen lägga mitt blod, min svett och mina tårar utan att få någon hjälp på vägen? Var ska jag få tiden ifrån – det skulle jag vilja ha svar på.
