Första stenen mot avgrunden
Relaterat
So what, vad spelar det för roll om välbeställda föräldrar väljer att ge sina barn tillgång till snabb och högspecialiserad vård? Vad gör man inte för den person som ligger en allra närmast om hjärtat?
Barnsjukhuset Martina kommer inte att belasta det allmännas konto, därför är det inte det allmännas sak hur enskilda väljer att disponera sin ekonomi. Så kan man resonera.
Varför väcker då privatfinansierad vård sådana känslor? I fallet Martina har en grupp privatpersoner organiserat ett upprop mot den kommande etableringen.
Köpa sig förbi köerna
”För första gången kan rika föräldrar köpa sina barn förbi de vanliga köerna. De som inte har råd att betala kommer inte in. Vidare får handikappade barn svårt att teckna försäkringar hos försäkringsbolagen som samarbetar med barnsjukhuset Martina och blir på så sätt ekonomiskt exkluderade även på grund av sitt hälsotillstånd som de inte kan rå över”, skriver initiativtagarna som här sätter fingret på en kritisk punkt: ett barn med diger sjukdomshistoria är på förhand utsorterat från den här vårdformen, försäkringspremien blir helt enkelt alldeles för hög.
Provocerande
Det är grovt provocerande att se ungar som ting. Ett handikappat barn jämställs med en sportbil – ett högriskobjekt. Usch och fy och spy!
Vi kan inte förvänta oss att alla ska vara ivriga anhängare av den gemensamt finansierade vården. Detta handlar om politik och människosyn.
Därför måste vi försvara den offentliga sektorns ställning, därför blir det problematiskt med sjukhus av Martinas snitt; dessa försäkringssjukhus riskerar att underminera tilltron till den offentliga vården – och de som förlorar på en sådan utveckling är människorna närmast samhällets botten.
Det svenska systemet skiljer sig markant från till exempel det amerikanska, där vården betraktas som en handelsvara vilken som helst. Det är omöjligt att låta dessa båda modeller verka parallellt bredvid varandra, vi måste göra ett val – antingen strävar vi tillsammans efter det goda samhället, det kommer inte att bli lätt, det kommer sannolikt aldrig att bli perfekt eller så väljer vi det andra alternativ: en cynisk sortering av människor i friska, sjuka, fattiga och rika.
Vägen till helvetet är ofta stenlagd med goda föresatser. Barnsjukhuset Martina är en god föresats, men det är också den första stenen mot avgrunden.
Kalle Olsson
Senaste kommentarerna:
Skrivet 25 aug 2008 11:01 IRRO (Ej registrerad)
Jag fårstår inte riktigt resonemanget. Vad jag kan förstå så gynnar detta alla inblandade, men framförallt de sjuka barnen.
1. Köerna till den offentliga vården minskar
2. Med minskade vårdköer ökar kvaliten på den offentliga vården.
3. Sjuka barn får vård snabbare, oavsett om man väljer det offentliga eller det privata alternativet
4. Kostnaderna för samhället minskar
5. Lönerna till vårdpersonal (framförallt kvinnor) ökar i och med att det nu finns konkurrens
Det är ju inte så att den offentliga vården blir sämre av detta, snarare tvärt om. Om jag väljer att jobba extra några kvällar/helger för att betala denna sjukförsäkring så måste det vara mitt val, inte kollektivets. Jag tycker denna debatt osar av Jantelag. Om man inte inser att detta gynnar alla sjuka barn så tycker jag att man är otroligt trångsynt.
Dessutom är artikeln full av faktafel. Martina kommer inte bedriva någon specialistvård utan avlasta den offentliga vården med enklare ingrepp.