Burma är en ovanligt grotesk diktatur. Efter förra höstens munkprotester och vårens förfärliga översvämningskatastrof vet många av oss att regimen är både grym och ineffektiv. Men ingen tycks egentligen veta vad vi ska göra åt saken. Bojkotta OS är ett förslag, ett annat är att skärpa de internationella sanktionerna mot Burma.

Det sistnämnda är i alla fall en rimlig tanke. Frågan är bara om den fungerar: om det blir mer än symbolpolitik. Forskaren Johan Lagerkvist vid Utrikespolitiska institutet tror det inte. I en artikel 10 juli på DN Kultur, varnar han för tron att ytterligare isolering kan skaka en regim som själv valt isoleringens väg. Han ser den grundad på ”en belägringsmentalitet, upprätthållen av en långvarig krigföring mot etniska minoriteter som Karen, Kachin och Mon”.

Det menar han är också förklaringen till att den burmesiska militärregimen, till skillnad från de flesta motsvarigheter, inte ”svepts iväg av civila demokratiseringsvågor”.

Etniska herrar

En annan faktor är att den är etniskt grundad. Direkt efter statskuppen las fokus på att den största folkgruppen, burmanerna, skulle bli herrar i, som han skriver, en av världens mest multietniska stater”.

Detta misslyckades och inbördeskriget, och belägringsmentaliteten, består än idag.

Lagerkvist gör, med hänvisning till författaren George Orwell, jämförelsen mellan dagens diktatur och den som den brittiska kolonialmakten stod för. Han jämför Than Shwes Burma med ett land där ärkekolonialisten Cecil Rhodes styr med hjälp av tevemaffioson Tony Soprano.

Skillnaden i dag är att de brittiska kolonialisterna kunde åka hem. Than Shwe och hans gelikar saknar reträttväg.

De kanske borde erbjudas en väg ut som öppnar för demokratin. Juridiken får man då ta senare.

Till detta ska läggas att världen är splittrad. Kina och Indien oroas inte minst för att strider och flyktingströmmar kan sätta deras egna avlägsna gränsregioner som Assam och Yunnan i brand.

Men inte ens om Kina och Indien gör gemensam sak tror att han man med isolering kan få regimen på knä. Och Kina har, säger han, problemet att man inte heller vill bli av med de underrättelsestationer som byggts i den burmesiska arkipelagen.

Gemensamma samtal

Lagerkvist vet alltså inte heller. Men om nyckelstater som USA, Aseanländerna, Indien och Kina gemensamt kan inleda samtal med regimen skulle juntans manöverutrymme minska, tror han. För den som vill bryta den isolering som är juntans bästa skydd är kanske kravet på sanktioner ändå inte den bästa vägen.

Svante Säwén