Facktidningen Kommunalarbetaren berättar vad som hände när 300 undersköterskor förlorade sina jobb i samband med ett av besparingspaketen hos landstinget i Västernorrland.

Arbetsstyrkan minskade, men inte arbetsuppgifterna. ”Det är stressigare än i våras. Patienterna som kommer in är sjukare. Man märker på lyften att vi är för lite personal. Det blir mycket fellyft”, säger en av de kvarvarande undersköterskorna.

Detta är verkligheten på många håll i den offentliga sektorn: dålig ekonomi leder till neddragningar och färre anställda, men alltid lika mycket att göra. I botten ligger naturligtvis ett politiskt vägval.

Regeringen har inte satsat på att undersköterskorna ska få behålla sina kollegor. Däremot ska undersköterskorna som blir kvar få mer i plånboken. Precis som att mer pengar på fickan gör att lyften blir lättare och stressen minskar.

När Fredrik Reinfeldt i en intervju i tisdagens DN fantiserar om ett arbetsliv som sträcker sig långt upp i ålderdomen, ända till 75, gör han en tydlig politisk markering, precis som han har gjort i varje lagd budget. I statsministerns värld handlar allt om ekonomiska incitament.

Regeringen sänker skatten och sedan får löntagarna, exempelvis undersköterskorna i Västernorrland som förlorade 300 kollegor, klara sig själva. Problemet är att de inte klarar sig. Många slits ut före 65. Det är symptomatiskt att statsministern i denna intervju, som täcker ett helt tidningsuppslag, inte en enda gång nämner ordet arbetsmiljö.

Hörnstenarna i den borgerliga arbetsmarknadspolitiken är sänkt skatt och kraftigt försämrad a-kassa. För dem som sliter ont på jobbet är sänkt skatt ett dåligt stimulansmedel för att jobba längre. För dem som inte sliter ont utan har både viljan och kraften att förlänga arbetslivet, är den svaga a-kassan ett direkt hinder för vidareutveckling. En bra a-kassa är nämligen inte bara en trygghetsförsäkring utan lika mycket en omställningsförsäkring, ett verktyg för att uppmuntra människor att våga pröva nytt.

Fredrik Reinfeldt ser framför sig ett dynamiskt arbetsliv där vitala människor skaffar sig nya karriärer vid 55. Men i praktiken bedriver han en politik som går i motsatt riktning: löntagarna ska frukta att förlora jobbet.

Vi måste arbeta längre och mer. Men förutsättningarna på arbetsmarknaden är väldigt olika. En mer anständig hållning är därför att samhället solidariskt ställer upp när arbetsmarknadens grovjobbare, undersköterskorna, lagerarbetarna och kassabiträdena, inte längre orkar.

Då krävs en annan fördelningspolitisk profil, då får människor i de högre inkomstlagren vara beredda att avstå delar av skattesänkningarna för att stärka pensionssystemet. Det finns inte i Reinfeldts värld.