Kära Stefan Löfven. Jag skriver till dig för att du är ny på jobbet, precis som jag. Däremot vilar ansvaret tyngre på dig. Det finns många som säger att du fått en omöjlig arbetsuppgift. Men att vara S-ledare är inte den enda omöjliga arbetsuppgiften på den svenska arbetsmarknaden. Det finns allt för många därute, med mindre makt än vad du har, som har det än värre. De som anlitas av bemanningsföretaget Uniflex till exempel. Människor som varken kan tacka ja till jobb, för att de fått frågan med allt för kort varsel, men inte heller kan tacka nej utan att bli av med grundersättningen.

Det kan också gälla anställda inom vård och omsorg som hamnar i en arbetssituation under hårt pressade förhållanden där de varken kan lämna en behövande patient eller stanna kvar. Signaturen Torun beskriver dilemmat i ett blogginlägg: ”Ibland säger man det till oss. Att vi borde sätta ner foten. Säga ifrån. Sluta slita. Räta på våra ryggar och gå därifrån. Ibland säger vi till och med till oss själva. Sen möter jag mina patienters blickar. Ser deras dödsångest. Smärta. Hopp. Förtvivlan. Då går man ingenstans. Då stannar man.”

Omöjliga arbetsuppgifter har också de lärare som offrat tid och pengar på en lång utbildning men framför allt får agera som ordningsvakter, och journalister som drömde om att granska makten, men i stället får hanka sig fram på korta otrygga anställningar på en eller ett par veckor åt gången. Inför valet 2010 talade Socialdemokraterna om jobben, jobben, jobben. Det är ett viktigt mantra, men låter ändå tomt om man inte kan stå för en fortsättning. Många människor är inte i hamn för att de fått ett jobb, otryggheten och känslan av att vara utlämnad följer ofta med in på arbetsmarknaden.

Det jag förväntar mig av dig är en fortsättning på jobben, jobben, jobben. Att Socialdemokraterna har en idé för vad som händer där den så kallade arbetslinjen slutar. Jag önskar att du, liksom jag, har hamnat på en trygg och välkomnande arbetsplats där du får chansen att uträtta det jobb du kom för att göra; i ditt fall att ena ett splittrat parti och driva en konstruktiv oppositionspolitik. Och inte minst att visa att det finns ett arbetareparti som fortfarande tar parti för landets arbetare både de som har ett jobb, de som har ett ibland och de som står helt utan.

Ida Nilsing