En historisk valförlust, mardrömssiffror, extremt ansatta partiledare. I nästan två år har Socialdemokraterna umgåtts med negativa rubriker.Undantaget var månaderna direkt efter Håkan Juholts tillträdde. Sossarna hade gjort en djärv, oväntad och till synes lyckad rekrytering till partiledarposten. Juholt var på sätt och vis den ”omöjlige” ledaren; den sensible försvarspolitikern, gråsossen från landsorten som älskade kultur och stod utanför (S)tockholmseblissemanget.

Vi gick in i sommaren 2011 och en delvis ny dagordning hade etablerats; vi diskuterade varför allt fler barn tvingas växa upp under fattiga förhållanden i ett av Europas rikaste länder. Sedan kom hösten och S var landets största parti, trenden var uppåtgående. Juholts ideologiska glöd lyste upp ett politiskt insomnat Sverige.

Resten är historia: ett antal förvirrande och ogenomtänkta uttalanden, en ”skandal” kring hyresbidrag, ett vansinnigt mediedrev och en partikultur som får Big Brother att framstå som en måttfull programidé; ledande sossar – av vilka någon eventuellt blir nästa partiledare – skickar textmeddelanden till kvällstidningsjournalister under pågående möten, sprider lögner, lägger ut dimridåer och undergräver partiledarens ställning. Finns det terapigrupper för verkställande utskott?

Lägre än så här kan inte Socialdemokraterna sjunka i opinionen, mer ifrågasatt kan en partiledare inte bli. Så tänkte vi efter valförlusten 2010 och Mona Sahlins avgång. Därför avstår jag från att spekulera om framtiden. Partiet måste nu hitta en ny ledare – den fjärde på fem år! Aldrig har det varit så lätt att – i dessa utförsäkringarnas och tokprivatiseringarnas tidevarv – sluta upp bakom de socialdemokratiska idéerna. Samtidigt som det aldrig har varit så svårt att tro på Socialdemokraterna.