För en öppen process
Relaterat
Jag har största respekt för den som ser risker med öppnare valprocesser inom socialdemokratin. Risken för sönderslitande strider är inte försumbar. Önskedrömmen är därför att partistyrelsen snabbt kan ta fram en kandidat som det råder bred enighet kring i partiet, som kan gå hem hos allmänheten, och som vill stanna i många år. Frågan är var denna goda karamell finns. Och vad partiet gör om man inte finner en sådan kandidat.
Jag inbillar mig att Carin Jämtin, som nu leder partiet som partisekreterare, kan fungera som ett enande namn fram till kongressen nästa år. Om sen fler kandidater ställer upp inför ett partiledarval på den kongressen, därtill uppmuntrade av partiet, så borde det väcka ökat intresse för partiet. Och än viktigare för det politiska innehåll som Socialdemokraterna både vill gå till val på – och vinna tillbaka regeringsmakten på.
Detta nya förhållningssätt skulle förstås innebära en stor förändring. Riskerna för en intern politisk polarisering är uppenbar. Samtidigt är det inte riktigt trovärdigt att låtsas som om det saknas politiska åsiktsskillnader i partiet. Det är närmast tabu att tala om höger och vänster inom partiet. Det beror delvis på att det verkligen finns en bred mittfåra i partiet.
Det beror också på att åsikterna för de flesta inte är cementerade i vänster-höger-block. Personligen ser jag mig som en som inte sällan ändrar åsikt. Vingelpetter säger nog en del. Men när verkligheten ändras och man med åren får svar på hur olika förslag fungerat i verkligheten, så anser jag att det är klokt att ändra sig, om man gör det öppet och förklarar varför.
I de första kommentarerna efter Juholts avgång på lördagen valde många att betona vikten av att fortsätta arbetet kring de viktiga frågor som Håkan Juholt lyft fram under sin korta tid som partiledare.
Det handlar om barnfattigdomen – ett uttryck för ett hårdare klassamhälle som få väljare accepterar.
Det handlar om avregleringarnas resultat. När tågen inte går, mobiltelefonin ännu inte når hela landet och eltaxorna i oligopol-Sverige styrs av hur det regnar i Norge är det rätt att självkritiskt ta omtag.
Det handlar om att när vinsterna från vård, skola och omsorg dränerar verksamheterna på pengar utan att de ens beskattas i Sverige, så är det rätt att ifrågasätta alla vinstuttag ur verksamheten.
Och det handlar om att sjuka och arbetslösa har rätt till ekonomiskt skydd. Det är inte att stödja en ”bidragslinje”. Det är att gemensamt försvara de arbetare och tjänstemän som drabbats hårdare än sina kolleger. Arbetare är även den som inte kan jobba just den dagen.
Till detta kan läggas den obändiga vilja till opposition mot de borgerliga som varit Juholts kännetecken. Om Socialdemokraterna fortsätter på den vägen även utan Håkan Juholt i ledningen, har han betytt något av bestående värde.
Senaste kommentarerna:
Skrivet 23 jan 2012 09:19 Rulle (61) (Ej registrerad)
Jag noterar att Svante inte skriver, och inte heller Juholt har sagt något om det största problemet vi har i Sverige. Nämligen arbetslösheten, speciellt ungdomsarbetslösheten. Eller tycker de att det räcker med momssänkningen för restauranggäster. Juholt var tydligen för en sänkt restaurangmoms initialt. Ett uttalande som han, liksom andra uttalanden fick ta tillbaks. Så många gånger så att han blev tvungen att avgå. Inte för sina politiska ståndpunkter utan för sin okontrollerade, för många partivänner förföriska svada. De övriga punkterna är mycket viktiga i partiets politik men det som saknas är "arbetslinjen". Det är viktigt att fler arbetar för att vi skall ha råd med satsningarna. Men även opinionsmässigt. Sossarna beskrivs med visst fog som "bidragspartiet". Arbetet var viktigt för sossarna fram till Palmes tid som statsminister. Efter det har det handlat mer om att fördela än att skapa. Arbete befordrar hälsa och välstånd påstås Luther ha sagt. Och för oss att efterfölja.