Svante Säwén

Ett mått på August Strindbergs storhet är att han är avskydd avden svenska borgerligheten än i dag. Ändå har det i år gått 100 år sen han dog och till graven följdes av tiotusentals stockholmare ur den växande arbetarrörelsen. Till årets jubileum har regeringen och den moderata kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth anslagit en miljon. Moderatstyrda Stockholm bidrar med tre.

Tycker Du det är mycket? Jämför då med Carl von Linné och 100 miljoner eller 100-årsminnet av solskensolympiaden i Stockholm 1912 som får 50 miljoner. I Norge fick firandet av Henrik Ibsen 75 miljoner, och dansken HC Andersen firades för 260 miljoner. Siffrorna hämtas från SvD Kultur.

Lena Einhorn, som skrivit romanen Siri om en av Strindbergs tre hustrur, skriver i gårdagens DN Kultur att det faktum att Strindberg fortfarande väcker intresse beror på hans sätt att skriva: ”Man blir plötsligt förpassad inte endast till Strindbergs tid, utan rakt in i hans rum. Man blir en gäst vid hans gästabud. Man är i Stockholm år 1875, eller i Berlin 1893 eller i Paris tre år senare. Här och nu!”, skriver hon och fortsätter med att beskriva honom som modern och utan distans också när han skriver om sina trassliga äktenskap. ”Vi tycker oss känna dessa sedan länge döda kvinnor, verkligen lära känna dem”, skriver hon.

Jag fick samma känsla när jag i julhelgen läste Tjänstekvinnans son, som handlar om Strindbergs egen uppväxt på 1850 och 1860-talen. En del är förstås lite nattståndet. Men det mesta är läsning som håller än i dag.

En radikal rabulist som gjorde allt för att bryta med det gamla och lyfta fram det nya, samtidigt som han slogs mot all överhet, är förstås inget för en för tillfället segerrik svensk borgerlighet att uppmärksamma. En miljon!