Vänsterpartiet fick i går en ny partiledare. Favorittippade Jonas Sjöstedt från Umeå vann med 179 röster mot 39 för Rosanna Dinamarca från Trollhättan. En och annan lär säkert ironisera över att detta feministiska parti än en gång valt en man. Men Sjöstedt kan i alla fall glädja sig åt att han gjort det i öppen strid. Och feminism betyder ju heller inte att kvinnor alltid ska ha den högsta posten. Det betyder väl snarare att kvinnor alltid ska vara aktuella för alla samhällets poster.

Den process som fört Sjöstedt till makten har inte handlat så mycket om politikens innehåll som om vem som kan gå hem bland väljarna. Det är ungefär det vi såg även hos Centern och Miljöpartiet när de valde nya ledare. Fast i Vänsterpartiets fall fanns också en annan komponent med i bilden. Det var förslaget till delat partiledarskap, som lite överraskande gick på pumpen redan på torsdagkvällen.

Jag tror att det beslutet, som gick Sjöstedt emot, stärker Sjöstedts ställning. Han har ju redan visat sig vara en röstmagnet i form av att han fått många personkryss av sina egna väljare. Han kan säkerligen attrahera också EU-kritiska Socialdemokrater. För är det något Sjöstedt gjort sig känd för så är det att vara påläst på gränsen till överläst på EU:s stadgar och paragrafer. Det är förstås ingen nackdel nu när ett just nu helt högerstyrt EU är i kris.

Å andra sidan är det trots eurozonens kris inget som tyder på annat än att svenska väljare i gemen verkligen accepterar EU-medlemskapet. Så Sjöstedts vänsterpartister får det inte heller så lätt när Socialdemokraterna nu under Håkan Juholt intar en så självkritisk hållning till många av de avregleringar och konkurrensutsättningar som man tidigare trott på.

Denna socialdemokratiska omsvängning lär å andra sidan underlätta för det rödgröna samarbete som lär bli nödvändigt inför och efter nästa val om den högerledda regeringen Reinfeldt ska kunna röstas bort 2014. I ett läge när verkligheten kommit ikapp privatiseringar och avregleringar genom att tågen inte går som de ska, att skolresultaten blir sämre och segregation och klassklyftor hela tiden förvärras, finns en god grogrund för ett tydligt regeringsalternativ till vänster.

Vänsterpartiet har därtill funnit en del egna frågor av vikt. Speciellt klokt tycker jag att Sjöstedt krav i riksdagen är, om en delning av bankerna. De spekulativa delarna i finansvärlden skiljs då från det samhällsviktiga betalningssystem som måste upprätthållas vid kriser. Det gör att bankerna inte som i dag kan ta vinsterna av spekulationen, samtidigt som förlusterna i kriser ”socialiseras” – bärs av skattebetalarna.

Sen skulle jag önska att Vänsterpartiet i respekt för sitt historiska misstag att tro på kommunismen, la ner sig själv för att sen återuppstå på samma kongress. Inte för att Vänsterpartiet är kommunistiskt i dag. Men det skulle underlätta en rödgrön seger i valet, eftersom de borgerliga fick ett spöke mindre att skrämmas med. Och det lär behövas tre rödgröna partier för att välta de borgerliga över ända 2014.