Svante Säwén raljerar i sin ledare i Dagbladet (26 oktober) över att Vårdföretagarna tycker att valfrihet för de äldre som ska erbjudas hemtjänst i Sundsvall är en bra idé. Säwén tror inte att det går att göra ett rationellt val utan att först prova olika utförare. Han tror inte heller att alla är förmögna att göra ett informerat val.

Frågan är varför möjligheten att påverka sin vardag för dem som har förmåga och vilja att göra ett val ska begränsas av att det finns andra som inte har samma kapacitet. Är inte äldres rätt att styra över vem som ska hjälpa dem med så privata saker som att äta, tvätta sig, eller klä sig värd något alls, även om en del kan ha svårt att uttrycka sin önskan? Många äldre har ju också anhöriga som kan hjälpa till att bedöma den hjälp som erbjuds, och som tack vare möjligheten att välja – och inte minst välja bort det som inte fungerar – äntligen kan göra något konkret för att påverka att deras gamla mamma eller pappa får det omhändertagande de behöver.

Att en passiv listning – för dem som inte själva gör ett val – bör fördelas lika mellan de olika utförarna kallar Säwén för ”tvångsförflyttning” från den kommunala omsorgen. Är det inte ett väl ironiskt ordval för att komma från någon som i själva verket vill tvinga in alla i samma mall?

Säwén kritiserar också våra varningar om att många kommuner i samband med införandet av Lagen om Valfrihet (LOV) passar på att försöka spara pengar, genom att sätta ersättningen till LOV-företagen så lågt att det inte går att klara sig på den. Denna varning är inte en kritik mot LOV-reformen i sig. Men alla de – oftast kvinnor – som tack vare reformen ser en möjlighet att starta egen verksamhet har fortfarande rätt att kunna arbeta under rimliga villkor. Det är inte hållbart att dessa småföretagare ska behöva låna ut av sina privata besparingar till företaget varje månad för att kunna betala avtalsenliga löner till sin personal.

Håkan Tenelius

Näringspolitisk chef, Vårdföretagarna

Inga-Kari Fryklund

Förbundsdirektör, Vårdföretagarna