Det sägs att vi måste prata om det. Nej, jag tänker inte på den uppmärksammade nätkampanjen ”Prata om det” som handlar om gråzoner i sexuallivet, utan om ­islamistisk extremism. Exakt vad som ryms i detta begrepp beror lite grann på vem man frågar; det kan vara alltifrån en rektors ­beslut att sluta spela kristna sånger på skolavslutningen till den man som sprängde sig till döds i julruschen. Antagligen beror den spretiga definitionen på att så många intressen vill göra sin röst hörd i debatten, från de mest hårdnackade strukturalisterna som avfärdar allt tal om personligt ansvar till högerextremisterna som använder islam i ren självbevarelsedrift.

När Jimmie Åkessons sekreterare fick höra om den misslyckade självmordsattacken i Stockholm blev hon så upphetsad att hon snabbt författade ett nätmeddelande: ”Är det nu man får säga ’vad var det jag sa’??” Rubriken på meddelandet var ”äntligen”. Ett exempel på hur det kan låta när vi ska ”prata om det”.

Med ett främlingsfientligt parti i riks­dagen, uppbackade av ett par hundra ­tusen svenskar, blir det självklart mycket knepigare att diskutera de avarter som finns inom den muslimska gruppen. För Sverigedemokraterna är hedersvåldet, tvångsgiftermålen, den stränga sociala kontrollen och avståndstagandet från det övriga samhället en förutsättning för dess existens.

Enligt Säkerhetspolisen lär det finnas 200 våldsbenägna muslimer i Sverige, av vilka en del kan befaras ta steget över till terror­ism. Dessa 200 individer är viktigare för Sverigedemokraterna än partiets 339 610 väljare. För Jimmie Åkessons sekreterare kom den islamistiske självmordsbombaren som en skänk från ovan, en tidig julklapp. Den radikala islamismen är luften SD andas.

Allra bäst hade förstås varit om bombmannen lyckats med sitt uppsåt och skickat några blonda och blåögda svenskar i ­döden. Då hade konflikten mellan vi och dom blivit monumental: ett argument för att verkligen börja rensa ut bland bar­barerna.

Vi som kommenterar nuets skeenden får ­ibland höra att vi tillhör den pk-maffia som inte vågar tala om de problem som ­följer av muslimsk invandring. I någon mening är det kanske sant. Ofta möts Sverige­demokraternas uppmaning att ”prata om det” med tystnad. Men det beror inte på att vi gillar hedersvåld eller självmordsbombare utan för att våra syften är diametralt olika. SD vill inte ha integration, de har inga förslag för att bryta segregationen och skapa samförstånd.

Därför finns heller ingenting att prata om.