Det har snart gått två år sen Israel med väldig brutalitet, med bombflyg och stridsvagnar anföll den palestinska enklaven Gaza som kan liknas vid ett enormt utomhusfängelse. 1300 palestinier dog varav 300 barn. Den FN-kommission som undersökt saken under den sydafrikanske domaren Richard Goldstones ledning, bedömer det som krigsförbrytelser och grovt övervåld mot civila. Något som på intet sätt motsvaras av de övergrepp som förvisso gjorts även från palestinskt håll. Efter Goldstonerapporten har inte mycket hänt från omvärldens sida. Israels blockad består. Inte ens byggmaterial till återuppbyggnad av allt som kriget förstört har tillåtits.

I maj i år gjordes därför ett civilt försök att sätta fokus på Gazabornas elände. Organisationen Ship to Gaza med medlemmar av många olika nationaliteter, försökte i en humanitär aktion bryta blockaden. Få trodde väl att det skulle lyckas. Syftet var nog snarast att få världen att förstå hur ohållbar Gazabornas situation är. Och få kunde ana med vilken brutalitet denna humanitära aktion skulle mötas.

I en bok från Broderskaparna – Sveriges kristna socialdemokrater – med namnet: Ju mörkare natten är desto ljusare är stjärnorna, finns en berättelse om vad som hände. Boken som kom i somras har undertiteln: Tankar bortom valet 2010. Så det är tid att diskutera den nu. Det är rent av märkligt att ögonvittnesskildringen signerad en av bokens redaktörer, Ulf Carnesund, gömts undan långt inne i boken.

Carnesund reste med båten Sfendoni från grekiska Pireus via Cypern innan man natten mot 31 maj i år bordades av israelisk militär. Aktivisterna låg på däck påklädda förberedda för ett ickevåldsförsvar. De möttes av paintballkulor och kaptenen slogs ner. Först vid lunch dagen efter, i fångenskap i Israel, fick de kännedom om vad som hänt på den turkiska båten Mavi Marmara där israeliska soldater sköt skarpt och nio personer dödades och 30 skadades. I ett inlägg i boken av idéhistorikern David Karlsson som han skrev andra juni, jämför han med andra kända massakrer som Song My 1968, Sharpeville 1960 och Amritsar 1919, händelser som utgjorde vändpunkter i den politiska utvecklingen. Han menar att kombinationen av militär inkompetens och politisk omdömeslöshet förenar dessa med vad som mötte Ship to Gaza.

Han hoppas att försöken att dölja vad som skett blir till en lögn så stor att det inte kommer att lyckas. Förvisso tog det 30 år för både apartheid och det brittiska kolonialstyret att falla efter dessa händelser. I Vietnam tog det sju år. Snart sex månader har gått och hoppet är inte stort om ett slut på förtrycket av palestinierna, trots att det gått över 62 år sen massfördrivningen inleddes i spåret av Israels bildande.

För någon vecka sen försökte två av de svenska deltagarna i Ship to Gaza, Dror Feiler och Mehmet Kaplan ta sig in i Israel för att överlämna en polisanmälan. Resultatet blev att de häktades i ett dygn innan de flögs tillbaka till Sverige. Men innan dess hann de till sin advokat överlämna sin anmälan med brottsrubriceringarna: väpnat rån alternativt stöld, kidnappning, olaga frihetsberövande och misshandel.

Deras försök att hålla Gaza och Ship to Gaza i allas vårt minne är värt respekt, även om det är omöjligt att vara optimist och tro på en snar lösning av den här konflikten.