Jag vill minnas att jag formulerade mig ungefär så här: ”Finnes – en sällsynt handlingskraft – Saknas – en portion ödmjukhet.” Rubriken sattes under 90-talets första hälft till en ledarartikel som handlade om det dåvarande socialdemokratiska kommunalrådet i Timrå, Kenneth Westberg – älskad och avskydd som få politiker.

Självklart väntar jag mig inte att kommunalråd ska lyda minsta vink från närmaste ledarskribent. Men när Westberg sen tvingades bort från styret i kommunen, efter Timsåsossarnas katastrofval 1998, så tänkte jag att läget hade varit annorlunda för honom om han följt rådet om ödmjukhet. Handlingskraften har han ännu kvar. Och det är en tillgång i politiken.

Nu när han byter parti till moderaterna, förstår jag visserligen ingenting. Det är ett för mig obegripligt steg även för den som känner sig utmobbad av sina partikamrater. Han sällar sig till politikens kameleonter för vilka partifärgen inte är lika viktig som möjligheten att få uppdrag och inkomster. Det senaste exemplet på det är väl Sundsvallsmoderaten Habib Effati som så sent som 2006 kallade sig vänsterpartist. En pikant detalj i Westbergs fall är att det utöver ett missnöje med hur han behandlats, uppenbarligen är vänskapen med den tidigare nydemokraten Tony Andersson (M) som fått honom att ta steget. Fast även Andersson framstår i dag som en anständig figur. Folk förändras ju med åren.

Däremot kan jag inte se den moderata politiken som anständig. Det finns all anledning att kritisera Kenneth Westberg för steget in i det partiet. Däremot kan Timråsossarna inte kosta på sig att underskatta Westberg. Speciellt de som – ofta på goda grunder – kände sig trampade på tårna under tidigare hårda personstrider, bör besinna sig. Han var både älskad och avskydd som kommunalråd. Det finns nog en och annan sosseväljare som riskerar att reagera om Westberg nu bemöts på ett respektlöst sätt. Han har obestridliga kvalitéer som bör erkännas även av de nya politiska motståndare han nu skaffat sig. Dit hör handlingskraften och idérikedomen. Men dit hör inte den ideologiska kompassen.

Svante Säwén