Att ändra på den ordningen, genom att lagstiftningsvägen tvinga fram helt eller nästan helt jämställda företagsstyrelser, kommer bara att slå tillbaka mot kvinnan. I kollegornas ögon kommer hon nämligen alltid ses som kvinnan som fick en gratisbiljett till maktens rum för att hon saknar en snopp.

Den här förmenta omtanken är nästan lite rolig. Dels bygger den på den felaktiga uppfattningen att det skulle saknas kompetenta kvinnor, dels förbiser man det faktum att det redan kvoteras hej vilt, varje dag, på varje årsstämma.

25 år yngre kopia

När högdjuret ska säkra återväxten till direktionsvåningen väljer han med största sannolikhet en 25 år yngre kopia av sig själv. Någon som delar passionen för arbetet, som kan jobba över när det behövs, som med ett enkelt telefonsamtal kan lämpa över dagishämtningen på någon ”annan” (gissa vem) i hushållet.

Det gamla kravet om minst 40 procent kvinnlig representation i börsbolagens styrelser skulle lika gärna kunna omformuleras så här: män får inte kvoteras in till mer än 60 procent. Annars hotar vite. Men bland ledande politiker är intresset för bättre balanserade bolagsstyrelser närmast obefintligt.

Skickade ut brev

Tidigare i år gjorde förvisso näringsminister Maud Olofsson och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni ett gulligt försök att sätta tryck på företagen. Eller nej, sätta tryck är en grov överdrift, vad man gjorde var att skicka ut ett brev till 342 valberedningar med en fråga: Vilka åtgärder har ni vidtagit för att stärka den kvinnliga representationen i era styrelser? 77 företag har hittills svarat. ”Det är inte politikernas ansvar att bolagen har dåligkönsfördelning”, kommenterar en ignorerad Maud Olofsson den klena responsen.

Att läxa upp bolagen för deras bonusorgier går tydligen bra, men att sätta press för en bättre kvinnorepresentation i våra viktigaste företag är uppenbarligen för mycket att begära av regeringen. Kanske vore det opassande för en näringsminister som jobbar hårt med att befästa sin image som företagarnas bästa vän att så flagrant lägga sig i näringslivets inre angelägenheter?

Nej, regeringens jämställdhetsambitioner kommer nog att sluta med ett – brev. Så fungerar det minsta motståndets politik, hellre slå in en öppen dörr till bonusträsket än att bryta upp låsen till styrelserummen.

Kalle Olsson