Tillbaka till Rapture…tanken lockar och skrämmer.

I den förfallna undervattenstaden från ”Bioshock” blev jag rädd på riktigt förra gången, mer rädd än jag blivit i något annat spel.

Lite bakgrundsinfo: staden på Atlantens botten skapades av vetenskapsmannen Andrew Ryan, efter filosofen och författaren Anyn Rands lära om objektivismen. Enligt objektivismen är allt tillåtet: individens egenintresse styr allt. En slags individuell skoningslös ultrakapitalism.

”Bioshock” var förutom 2007 års bästa spel också en milstolpe i spelhistorien med sitt filosofiska och rent av politiska djup.

Rapture var i förfall, samhället hade brakat ihop, missfoster och freaks strök omkring i stadens inre på jakt efter super-DNA-droger.

Den fördömda staden på havets botten bjöd några av de vackraste spelvyer som skapats: förfallet var en estetisk upplevelse: mörka 1950-talsmiljöer, blinkande neonljus, trasig art deco-lyx. Och här och var ekon av skrovlig schlagerradio.

En vacker död stad, för att travestera Thåström.

Återbesöket blir inte lika chockerande. Man vet ungefär vad som väntar. Vi som var där förra gången känner igen stan.

Det har gått tio år, en ny härskare, och en ny lära, styr i ruinerna av Rapture: Sofia Lamb, anhängare av extrem kollektivism, är din nya fiende.

Vi är på plats redan när storyn börjar (sist tog vi oss dit efter ett skeppsbrott) i rollen som Big Daddy i stor tung dykardräkt, beväpnad med grymma vapen, på jakt efter en Little Sister.

Därifrån är det mer traditionell hårdför action än tänkvärt filosofiskt lir men det är fortfarande kusligt utmanande. Ja. Kusligt och utmanande. Och man kan fortfarande gå omkring i förfallet och bara titta på vyer och detaljer.

Personligen blir jag sorgsen av att se klassiska skrivmaskiner (av märket Royal) stå och rosta i övergivna kontorsmiljöer à la ”Mad men”.

Multiplayer är en nyhet som erbjuder möjligheter till klassiskt multiplayerlir (fånga flaggan-varianter, dödsmatcher med mer) men i fräckare och farligare miljöer än de flesta konkurrenter har.

”Bioshock 2” erbjuder inga banbrytande nyheter men är – de få invändningarna till trots – en suverän uppföljare.

Älskade du ettan kommer du älska ”Bioshock 2” också.