Klockan har börjat närma sig ett på natten då Stödebördiga Anna Maria Espinosa kliver upp på scenen med sitt kompband.

Och det är en minst sagt bred ljudpalett som stadshuset målas med denna kväll.

Anna Maria Espinosas snygga och välskrivna alternativrock pendlar mellan renodlade popexplosioner, skruvade, ödesmättade synthar, snurriga psych-gitarrer och en och annan vemodig balladstund.

En bredd som är bra och trevligt svårdefinierad, men som dessvärre också faller på sitt eget grepp emellanåt.

Den uppsluppna krogpubliken är dessvärre en aning svårflörtad och nonchalant, vilket resulterar i att de lite lugnare stunderna blir överröstade och därmed tamare och lite intetsägande.

Bland annat uppstår konstiga kontraster när en lätt ignorerad Anna Maria ber den partyglada publiken att vara tysta under en av de lugnare kärleksballaderna.

Det fungerar helt enkelt inte lika bra som i de mer rättframma upptempo-numren, där den dansanta stämningen rycker tag och blåser liv i både bandet och publiken.

När det är som bäst är det är välspelat, energiskt medryckande och riktigt bra, men svackorna och en viss osäkerhet drar dessvärre ner ett annars riktigt fint helhetsintryck.