En man, tjoget äldre än mig, knackar mig på ­axeln under bandets kanske kändaste ”Ta mig tusen dagar härifrån”, pekar på mitt block och säger exalterat: Du måste skriva att det här är grym nostalgi för oss 70-talister! Publikens medelålder är alltså medelåldern och jag ­gissar att kvällens spelning för många blir ett kärt återseende, efter att kanske ha sett bandet på någon ungdomsgård under tidigt 90-tal.

Själv möter jag dem för första gången, och jag berörs framför allt av de vackra texter som sångaren Per Persson hunnit plita ned under folkrockarnas 23-åriga karriär.

Jag blir glad i hjärtat när jag tänker på vilken helande kraft orden kan ha om de placeras rätt. Persson har kärleksfullt sytt ihop lapptäcken av lyrik att värma sig med när man är frusen. Låtarna ”Hemma” och ”Du går aldrig ensam” är finfina exempel.

Jag tänker att många som står och tjoar framför scenen i kväll säkert har burit med sig och haft glädje av en hel del av de vackra raderna sedan det första mötet med gruppen. Jag skulle också vilja utbringa ett stort bra jobbat till samtliga av medlemmarna som visade på rutin och bjöd på en intim spelning med stor kvalitet och lekfullhet.

Magnus Lind står, förutom för virtuos och omsorgsfull ­behandling av sitt dragspel, även för grym scennärvaro. Han gör med väldigt små medel ett väldigt stort intryck.