Susanna Nilsson

Var: Pipeline

När: Fredag

Betyg: 3

Efter att ha avslutat spelningen på Pipeline för ett par månader sedan med en svensk sång, fick Susanna Nilsson så bra respons att hon fortsatte på det spåret. Hon måste haft en sällsynt kreativ vinter – för i kväll hade hon lämnat engelskan helt, och framförde ett knippe nya sånger – uppbackad av två kompetenta musiker. Christian Edström fortsatte spelningen obekymrat och tryggt, trots att en gitarrsträng gick av under första låten.

De till synes självbiografiska texterna är varsamt skrivna, med lätt humoristisk hand och sjungs med en direkthet och ärlighet som man slås av när man står och lyssnar. Spelningen är rakt igenom väl ­genomförd, om man bortser från en låt i mitt­en, som det märks att bandet inte repat igenom ordentligt.

Annars ger Susanna Nilsson intryck av att veta vart hon ska – och med en sådan kreativitet och lust som lyser igenom hela hennes uppträdande, som avslutas starkt med kommande singeln ”30-strecket” – ser jag fram emot att se vart det bär av. 

Jonathan Johansson

Var: Pipeline

När: Fredag

Betyg: 4

Sällan har väl Pipeline ­varit så välfyllt som i kväll. Trots de obarmhärtiga 20-minusgraderna ute så har det strömmat till bra med folk, vilket tyder på en smart bokning. Jonatan Johansson är ju superaktuell – bland annat med tre grammisnomineringar för ”Klagomuren” som släpptes i höstas. Efter ett stämningsfullt orgelintro över ett ljudlandskap som påminner om en hektisk tunnelbanestation inleds spelningen med ”Stockholm”.

Hela framförandet är fantastiskt vackert och genomtänkt. Bakom bandet visas ljusprojektioner på vita skynken och allt ifrån fåglar, båtar, stjärnor och skyskrapor flimrar förbi. Framför projektionerna står Johansson i vit skjorta omringad av feta 80-tals syntar, ekande ­gitarrer och ett trumset som ­låter gigantiskt. Det är denna helhet som gör att spelningen till hälften känns som en konstinstallation – ytterst välregisserad.

Låtmaterialet hämtas i huvud­sak från ”Klagomuren” och det mörkare anslaget från den skivan når fram, men vi får också höra en oändligt vacker version av ”Innan vi faller” från första skivan som för mig blir en av höjdpunkterna under spelningen. ”Centrum” och ­”Under sjukhusen” är två andra.

Jonatan Johansson lämnar inte mycket kvar att önska. Med sin futuristiskt betongklädda känslopop, som under alla lager av storslagna syntmattor och effekter är ganska rak och enkel – gav han en helgjuten spelning som fick oss att glömma kylan och tänka på kärleken igen.