Det skrevs ett stycke ­västernorrländsk kulturhistoria i Tonhallen, Sundsvalls Folkets park på torsdagskvällen. För första gången någonsin presenterades en föreställning med lika delar teater, dans och musik från de tre professionella institutionerna. Ett samarbetsprojekt mellan Norrdans, Teater Västernorrland och Nordiska Kammarorkestern. När jag ser det färdiga resultatet frågar jag mig varför det inte har gjorts tidigare. Gränsöverskridandet känns så självklart att prova.

”Svansjön” från 1877 är baserad på ett libretto av Vladimir Begichev och sannolikt Vasilij Geltser. Detta bygger i sin tur på en gammal germansk legend om prinsessan Odette som förvandlas till en vit svan av en ond trollkarl. Legenden har vandrat och blivit en folksaga.

Handlingen i ”Svansjön” kretsar kring en prins som förälskar sig i en vacker svan. Vad prinsen inte vet är att svanen egentligen är en förtrollad prinsessa. Boven i dramat är en trollkarl som en gång kidnappade och förtrollade prinsessan. I originalversionen slutar baletten med att prinsessan dör när förtrollningen bryts.

I Västernorrlands egen version är det åtta dansare och fyra skådespelare som berättar historien med ord, agerande och dans. Man har valt att illustrera prinsen med fem aktörer där en av dem är dansaren Anna Ehnberg. Den vita svanen görs av sex dansare.

Den unga prinsens bryderier och funderingar inför vuxenrollen beskrivs med en lekfull dialog där de fem prinsarna som är en person pratar högt med sig själv. Det blir lustfyllt både för barn och vuxna. Ett annorlunda spelsätt där bara en rollfigur har talade repliker, men detta delas alltså av fem personer.

Den första akten utspelas vid sjön och fem badkar har därmed en central roll i handlingen. Scenografin i övrigt ser ut som vitt kakel, ett golv och en vägg. Väggen har ett antal dörrar.

Den andra akten äger rum på slottet. Prinsen väntar på den vita svanen. Men i stället kommer en svart svan och en trollkarl. Det blir dramatiskt. Striden mellan kärleken och ondskan trappas upp.

Men eftersom det är en barnvänlig föreställning så har man valt en snällare version av slutet. Ingenting är slutgiltigt.

Vi känner igen Tjajkovskijs odödliga tema. Men kompositören Anders Ortman har gett den gamle ryssen mer kläder och lustfyllt byggt vidare på originalet. Det fungerar utmärkt i både kärleksfulla och dramatiska partier. I Tonhallen är Kammarorkestern på plats. På vissa turnéplatser senare använder man musiken i inspelad version.

Kollektivet på scenen fungerar som en samtrimmad enhet. Gruppen jobbar ihop hela tiden. Skådespelarna har fått vässa danskunskaperna och dansaren Anna Ehnberg har fått repliker. Norrdansarna håller ypperlig klass och ett högt tempo. Här och var är prinsens talade funderingar invävda.

Det här allkonstverket är en seger för hela scenkonsten. Olika publikgrupper blandas för att se något de annars inte ser. Tonhallen var inte fylld vid premiären, men så här mycket folk kommer aldrig för att titta när det är rena dansföreställningar på besök i Sundsvall. Låt oss hoppas att det leder till fler projekt där kulturen samarbetar över gränserna.