Jag hade inte ens hört talas om förbandet Nederbörd innan kvällens spelning. Jag vet inte om det beror på att bandet är så pass nystartat att få haft chansen att höra det, eller om jag helt enkelt börjar bli skrämmande out of touch med den lokala demobandsscenen.

Hur som helst så inleder den scendebuterande duon med en pop-cocktail av dragspel, ukulele, melodica och smäktande tonårsångest i form av ordvrängande poesi.

De är märkbart nervösa, och det svajar tidvis lite i framförandet (något de själva också kommenterar), vilket kunde gjort det hela jobbigt krystat och pretentiöst, men som räddas av en avväpnande charm.

Huvudbandet Detektivbyrån spinner vidare på Nederbörds väg, och låter luften fyllas av ljuden från dragspel, vibrafoner, speldosor och mer därtill.

Soundet låter minst lika mycket drömlik kafémusik som det låter lömsk cirkusmusik à la Angelo Badalamentis musik till filmen ”City of children”.

Och låt mig redan här konstatera att musiken sitter precis där den ska.

Det är trollbindande melodier, mystik och fantasieggande bilder som frammanas i huvudet, då trion drar igång, och jag älskar det.

Det är just därför jag känner en viss kluvenhet. Det blir på något vis lite för sterilt, och jag känner mig oberörd, trots att jag borde vara euforisk.

Kanske går lite av den intima känslan från skivan bort då det överförs i scenformat?

Kanske hade det behövts lite mer energi och driv från bandet?

Kanske är det bara jag som är galen? Jag vet inte.

Det är bra, men det lyckas inte dra in mig såsom jag skulle vilja, trots den drömska stämningen.