Janne Ersson fick en ordentlig kick när han 1966 för första gången hörde trumslagaren Buddy Rich på en 78-varvare. Han köpte alla Buddy Rich-skivor som fanns och började öva trummor åtta timmar om dagen.

När han ansåg sig någorlunda färdig, blev det spelningar med dansband av varierande kvalitet fram till 1987, då han kunde starta sitt eget första band.

Vid den tidpunkten jobbade Janne på Posten, men alla vet ju hur det gick för Posten, och bara efter ett par tre år lade kontoret ned. Men med två årslöner på fickan kunde han på heltid ägna sig åt den musik han älskade – storbandsjazz. Men det tog något år, och med stora ommöbleringar i sektionerna – började bandet svänga.

I dag har han turnerat i tio år och hunnit med flera jazzfestivaler i bland annat Tyskland, Frankrike och Österrike.

Och visst svänger bandet även i dag, men mest frapperas man av att insatserna sitter som gjutna.

Möjligen kanske man kan önska mera fantasi på solistsidan – med ett undantag för tenoristen Erik Liftig, som vältrade sig i vidlyftiga moderniteter med stor fantasi.

Förstetrumpetaren ska också ha en stor eloge för ypperligt höjdspel och säker intonation.

Och visst fick vi höra mycket trumsolo. Nästan för mycket. För visst är det svårt att förnya sig och åstadkomma omväxling på detta instrument.

Men Janne var en mästare på inprickningar utan noter, och jag tror till och med att repertoaren var tillrättalagd för och trumanpassad för våldsamma stöttningar av bandets precisa trumpet- och trombonstötar.

En låt med många truminsatser var ”The Red snapper” av trumpetaren Bobby Shew, där Janne hade stor lekstuga.

En annan var ”Brush strokes”, tillägnad Louis Belson i ett fyndigt arrangemang.

Michel Legrands underbara ballad ”What are you doing the rest of your life” var en av kvällens höjdpunkter med dramatiskt solospel av altsaxofonisten Mikael Högdahl.

Det blev en trumslagarkvälll med lapp på luckan denna måndag, och visst snuddade repertoar och spelsätt oftast vid Buddy Rich och det hans storband åstadkom på 60-talet – nyanserat men oftast framfört i fff (mycket starkt) och med många trumsolon.

Det var bandets första Norrlandsturné och möjligen kände man sig litet bortkomna bland våra höga fjäll.

Det var däremot inte Hayati Kafé som var kvällens gästsolist.

Han bläddrade i sångboken från Amerika och plockade fram girlangerna i stämman och påminde, som alltid mycket om Frank Sinatra – bra och uttrycksfullt.

Björn Berge