Familjepjäsen ”Momo och kampen om tiden” är vårens storsatsning hos Teater Västernorrland.

Redan efter några minuter står det klart att man inte sparat på krutet i något avseende i uppsättningen av Michael Endes klassiska barn- och ungdomsroman. Regissören Elisabeth Frick kontrollerar ett väloljat maskineri där ett tjugotal skådespelare backas upp av ljud och ljus till en imponerande helhet.

Både de rutinerade skådespelarproffsen och de medverkande esteteleverna levererar habilt, men jag charmas särskilt av Åke Arvidssons i rollen som Gigi och inte minst av Gisela Nilsson som i ett par mindre roller framkallar några av kvällens största skratt.

Det bör även poängteras att i Elisabeth Fricks händer blir Momo en pjäs där Eddie Edvinssons vältajmade koreografi väger lika tungt som replikerna, och i det avseendet är Jens Nilssons rollfigur Cassiopeja utan tvekan showens största behållning.

Lika imponerande, men kanske inte lika uppenbar är tekniken som hjälper skådespelarna på traven.

Den enkla men funktionella scendekoren väcks till liv med hjälp av effektiv ljussättning, och tillsammans med vältajmat användande av ljud och musik skapas dramatiska kontraster som lyfter hel- heten och får åskådaren att sugas in i Michael Endes fantasivärld.

”Momo och kampen om tiden” lockar till skratt såväl som eftertanke, och det centrala budskapet om hur vi egentligen borde prioritera vår tid och våra liv känns mer aktuellt än någonsin.

Idén om den försåtliga Tidsbanken som lovar människorna ränta på den tid de sparar känns dessutom nästan obehagligt träffande i dessa dagar då bankkrascher försätter hela nationers samtliga medborgare i sexsiffriga skuldbelopp.