Efter många om och men, inklusive en stämningsfull, om än något dämpande uppvärmningsakt i form av Marcus Kimaro och mängder av indiekids som fuldansar till Haddaway dyker äntligen Sundsvalls just nu kanske mest upphypade pophopp Oh My! upp på scenen. Och till en början känns det lovande. Bandet är i bra form, och med sin coola framtoning som toppas av frontmannen Johan Åkerströms självsäkra stapplande längs med scenen och suveräna röstresurser verkar det som en given hit. Och det är det också, under de första inledande låtarna. Men dessvärre går det utför.

Efter bara några alster är det tydligt att den första entusiasmen hos både publiken och bandet mattats av, och man anar en viss missnöjdhet trots den imponerande skaran som slutit upp för att bevittna spelningen.

För även om spelglädjen och intensiteten fortfarande är där, och låtarna i sig fortfarande sticker av energi, så faller det platt emellan dem, då ett bitvis något lojt gensvar från besökarna knappast bättras på av det torftiga, nästan korthuggna och obekväma mellansnacket.

I‑stället för snärtigt och bittert blir intrycket istället det av ett band som inte riktigt har kontroll över situationen och kanske snarare tagit sig lite vatten över huvudet. Något i alla fall jag hade hoppats att Oh My! hade lyckats komma förbi.

Ibland svänger det uppåt igen då de mer minnesvärda numren på repertoaren framförs och pepp-nivån stiger framför scenen, men samtidigt räcker det inte riktigt för att höja temperaturen till den nivå som man förväntat sig. Oh My!’s Avenydebut är absolut inte dålig, bara något avslagen för ett band som tidigare visat upp bättre stunder.