Jag ska erkänna att jag missade Laleh totalt när hon slog ner som en blixt i popsverige med sin debut för några år sedan. Och lika utanför kände jag mig när jag inför kvällens spelning försökte lyssna in mig på hennes material. Ingenting grabbade riktigt tag i mig och jag kunde inte riktigt förstå hypen kring hennes något hellylle-flummiga, skogsrå-aktiga framtoning.

Tur var det väl då att jag fick chansen att till sist bevittna henne live denna kväll, för det är utan tvekan tydligt att det är på scenen hon hör hemma.

För nog är det kring Laleh själv som det kretsar allra mest. När hon trippar in på scenen inför en sittande men fullsatt spegelsal är det ingen tvekan om att hela hennes personlighet är det som stjäl showen.

Det underhållande charmiga, men ändå skarpa mellansnacket flyter lika naturligt som hennes fingerfärdighet på både gitarr och piano, och anekdoter om hennes musikaliska uppväxt illustreras på ett minst sagt finurligt sätt. Något som också dessvärre gör att de mer avskalade och nakna låtarna nästan tappar fokus, vilket inte riktigt räddas av några förvisso rätt underhållande allsångspartier.

Nej, som allra bäst rent låtmässigt blir det tveklöst då Laleh fyller upp tomrummet och bygger mäktiga ljudmattor med superbt placerade delay-effekter och ger låtar såsom den redan ödsliga ”Big City Love” ett ännu större känslomässigt anslag, samtidigt som hon behåller sin glimt i ögat. Då tar det skruv riktigt ordentligt, och jag börjar se den storhet som många andra pratat om under åren.

Jag vet inte om jag kommer att börja konsumera Lalehs skivor efter detta, men att hennes närvaro på scenen är stor, det kan inte ens jag förneka.