Man kan aldrig vara riktigt säker på var man har Gina Jacobi. Inte ens när hon står framför en på en scen. På något sätt förblir hon mystisk.

Ibland ser hon ut att vara frånvarande, vilse i en känsla. Tankarna har flugit iväg som en flock av duvor. Men så plötsligt, ett busigt leende och hon är tillbaka med alla oss andra.

Kanske är det jag som läser in för mycket i hennes konstnärliga sidor, men när hon lever sig in i sina låtar och gör koreografi av texterna känner man att nästan vad som helst kan hända. Hon skulle kunna sätta sig ned och spontandreja och ingen skulle förvånas.

På den nivån är det när hon tar sig igenom låtar från den färska skivan ”Ömtåligt gods”, som ”Kaninkokerskan” (bara en sådan titel), ”Vad har jag?”, ”Älskling” och den inledande ”1 000 frågor”, där hennes passion för rock skymtar fram lika elegant som den där tatueringen under blusen.

Fast vad hände med titelspåret? En fantastisk låt som det borde vara straffbart att inte spela.

I stället hastar hon vidare, bjuder på ett par låtar från en kommande skiva och lite motvilligt sträcker sig bakåt i tiden för att fiska upp 80-talshitsen ”Jag undrar” och ”Upp igen”.

Låtarna har fortfarande bra passform och Gina drar på sig sitt gamla jag som en ingången overall.

Tankarna löper iväg till Eva Dahlgren och Py Bäckman, men hinner inte längre än halvvägs, förrän hon med någon egensinnighet kallar tillbaka dem och bevisar att hon behärskar ett uttryck som är helt och hållet hennes.

Vad som drar ned helhetsintrycket är Ginas sång. Hon har tydligen brottats med röstproblem de senaste veckorna och det märks ibland, sömmarna spricker och sången fransas upp. Tur då att hon har två körsångare i ryggen som hjälper henne att hålla rätt kurs.