En man i narrkostym och röd lösnäsa kommer in på scenen.

Han är Rollen.

Nej. Föreställningen har inte börjat.

Ja, det ska vara ett stor R. Rollen är nämligen en karaktär i pjäsen ”Den komiska tragedin”, premiär på Sundsvalls teater i lördags.

Rollen är alltså namnet på en påhittad rollfigur som i pjäsen får liv, kött och blod, av Skådespelaren.

Ja, det ska vara ett stort S. Skådespelaren är också en karaktär eller en rollfigur, i pjäsen, ett påhitt som får liv, kött och blod, av skådespelaren (stavat med litet s, nu är den ju en titel) Åke Arvidsson.

För tydlighetens skull: Skådespelaren Åke Arvidsson är inte är en karaktär i pjäsen medan belysningsmästaren Claes Hilding är det.

Åke Arvidsson spelar omväxlande Skådespelaren och Rollen och det är när han gestaltar någon av dem som han ibland tilltalar Claes Hilding och drar in honom i handlingen.

Claes Hilding spelar alltså sig själv (”as himself” som det skulle stått i rollistan i en teatermotsvarighet till filmens imdb.com).

Det är i det här lite svårdefinierbara gränslandet mellan verklighet och fiktion som Rollen gör entré och sätter igång föreställningen redan innan den börjar.

Det är förstås metateater (teater om teater) men det är också existentiell monolog, finkulturell komedishow.

Mångsysslande skådespelaren Iso Porovic (aktuell i en av Johan Falk-filmerna på dvd) gör regidebut (hos Teater Västernorrland) och har skapat en föreställning som hela tiden lyckas överraska, trots de spartanska förutsättningarna.

En skådespelare (ja, med litet s), en belysningsmästare, en lösnäsa, en kudde, ett par kvastar, ett ställ med manuset på.

Det skulle knappast ha fungerat utan Åke Arvidsson.

Han gör Rollen till en publikfriande spefull gycklare, lite som konferencieren i ”Cabaret”, och klarar de snabba växlingarna med den nojjige Skådespelaren (och de andra 51 minirollerna).

Han är fenomenal i rollen som Rollen, skulle man kunna säga.

Ja, det är metateater men det handlar om så mycket mer.

Vill man ta till stora ord är ”Den komiska tragedin” en ömsom cynisk ömsom naiv hyllning till teatern, föreställningskonsten, men också till människan, livet och – förstås – kärleken.

Roligt för det mesta, allvarligt ibland.

”Den komiska tragedin”, skriven av Yves Hunstad och Eve Bonfanti 1988, är delvis en kommentar eller replik till Dantes klassiska ”Den gudomliga komedin”, men föreställningen står utan tvekan stadigt på egna ben.

Eller om benen nu tillhör Rollen.

Eller Skådespelaren.

Eller Åke Arvidsson.

När man i framtiden ser tillbaka på föreställningen kommer man att tala om Iso Porovics succéartade regidebut och om en formidabel Åke Arvidsson.

Vem jag är att slå fast det så säkert?

Tja, jag är indirekt med i föreställningen. Kanske i alla fall.

Jag är Teaterrecensenten.