Sveriges största och mest inflytelserika rockband under 1980-talet måste tveklöst vara Imperiet. Bandet föddes ur askan av Ebba Grön och skapade gradvis sitt alldeles egna uttryck ur nattsvart svenskt vemod, manisk energi och poetiska (och ibland högtravande) texter, framförda med ett allvar som får dagens svenska musikscen att likna "Kalle Anka och Company".

Bandets musikaliska arv har summerats på skiva tidigare. Men för den som minns den smärtsamt daterade 1990-talssamlingen "Greatest Hits" - med tidstypiska industriinfluerade våldtäkter på låtar som "C.C. Cowboys" och "Jag är en idiot" - så har man nu gjort om och gjort rätt.

Här finns bandets samtliga studioalbum, en nymixad liveskiva och en dvd med den legendariska Svt-inspelningen från Orion-teatern 1985.

Dessutom har Marcus Birro skrivit bandets historia i en medföljande 72-sidig bok.

Och Birro lyckas sätta fingret på bandets storhet med stor precision. Med utgångspunkt i sin egen beundran för Thåström och company berättar han Imperiets historia med stor passion och med största respekt för deras musikaliska arv.

Jämför man med föregångarna Ebba Grön så finns det gott om stunder då Imperiets sound känns daterat, i och med bandets omfamnande av 1980-talets ljudideal.

Därför känns det positivt att den nytillkomna liveskivan har mixats på ett mer tidlöst sätt. Liveskivan och dvd:n är boxens största behållning (särskilt för oss som redan är bekanta med backkatalogen) och visar upp ett av den svenska rockhistoriens mest passionerade och självlysande liveband.

Visst finns det inslag på boxen som känns tveksamma, men det bidrar bara till att teckna ett fullständigt porträtt över bandets karriär.

Man har haft den goda smaken att utelämna bandets engelskspråkiga, självbetitlade skiva. Och det är inte svårt att förstå varför när man hör de bidrag som ändå har lyckats smyga sig in på boxen. "Be the president" är bara en blek skugga av den svenska versionen "Du ska va' president".

För alla som är det minsta intresserade av Svensk rock så är den här samlingen ett måste och årets viktigaste retroskivsläpp. Den har dessutom en oklanderligt Clash-snygg förpackning, som till och med väcker habegär hos min tvåårige son, som utbrister "vill ha den".