Steve Jobs måste ha slagit personbästa i att vräka ur sig superlativer då han förra veckan avtäckte Apples senaste ”måste ha pryl” –Ipad.

Och förståsigpåarna och de fanatiska medlemmarna i Apples teknologiska new age-kyrka fick rätt efter månader av spekulationer.

Själv tog jag det hela med en axelryckning. Min bärbara dator fixar det mesta som Ipaden gör, fast med större valmöjligheter. För mig framstod manicken mest som en förvuxen Ipod Touch eller Iphone.

Det enda som jag såg som högintressant var plattans möjlighet att leverera schyssta spel.

Men efter att ha funderat en stund på det så vet jag inte om Apples mediaplatta kommer att revolutionera spelbranschen på det sätt man hävdar.

Och det har inget att göra med brister i hårdvaran att göra, den verkar mer än duglig.

Min skepsis baserar sig i stället på prisbilden, för här snackar vi om världens, i särklass, dyraste bärbara spelkonsol.

Den billigaste modellen går loss på 5000 kronor. Jämför det med att du får två Nintendo DS eller Psp Go för samma pengar.

Ja men iPad är mer avancerad och har mer kraft ”under huven”, säger de Apple-frälsta. Sant, men titta på hur det gick för Playstation 3 under de första åren på marknaden.

Trots att Ps3:an var tekniskt överlägsen sina konkurrenter så låg priset uppenbarligen en bra bit över smärtgränsen för vad gemene man var beredd att slanta upp för en spelmaskin.

Och nu väntar man sig att spelsugna teknikfreaks ska slänga upp samma sedelbunt för ett bärbart spel. Jag tror att den skaran är försvinnande liten, särskilt med tanke på hur många Iphones, som ju klarar ungefär samma saker, som du ser om du beger dig ut på stan.

Ska Apple ta några marknadsandelar ur spelkakan så krävs det en helt annan prissättning.

Spelarnas oskrivna lag om hur mycket en spelkonsol får kosta är en faktor som mycket väl kan sätta krokben för Apples påstådda spelrevolution.

Det vet Nintendo, tungviktsmästare i bärbara spelkonsoler med 125 miljoner sålda Nintendo DS under bältet.

Det är därför Satoru Iwata kan vifta bort fenomenet med en nonchalant vinkning. Då spelar det ingen roll hur många ”amazing” och ”cool” Steve Jobs kryddar sina tal med.

Jens Höglin