I Hitchcocks thriller ”I sista minuten” (”North by northwest”, 1959) spelar Cary Grant en elegant reklamman, Roger Thornhill. Han blir oskyldigt misstänkt för mord och flyr med skurkaktiga spioner och polis i hälarna. Han jagas bland annat av ett flygplan i ett majsfält i en av filmens mest klassiska scener.

Don Draper, en av huvudpersonerna i hyllade tv-serien ”Mad men”, är kusligt lik karaktären Roger Thornhill.

Det är, läser jag mig till, ingen slump.

Don Draper är modellerad efter Cary Grants rollfigur vilket faktiskt framstår som uppenbart när man jämför deras utseende och look.

Don Draper, det vill säga Jon Hamm, är lika snygg som Roger Thornhill, det vill säga Cary Grant, var.

Han har samma charm, samma vinnande leende, samma grop i hakan. Lägg till vit skjorta, diskret men elegant kostym, perfekt frisyr med vattenkammad snedbena (tidig Elvis ungefär) och du har ”the american gentleman”, anno 1960.

Don Draper och Roger Thornhill personifierar den amerikanska drömmannen i början av rymdåldern (och i ett avsnitt av säsong 2 får Don Draper faktiskt frågan om han är astronaut).

Allt är bedövande snyggt i ”Mad men”, till och med misären som måste sopas under mattan.

Ju fler avsnitt vi ser, ju längre in i serien vi kommer, ju djupare blir krackeleringarna i den förföriska fasaden.

Men inget brakar ihop totalt (i alla fall inte hittills).

Vi blir mer och mer fascinerande ju mer vi lär känna karaktärerna, och ju mer vi gör det ju större anledning får vi att avsky dem.

De flesta är egotrippade, omoraliska och hänsynslösa karriärister med sexistiska och rasistiska åsikter.

Jävla typer egentligen. Som tror de är nåt.

Att de röker som borstbindare och börjar kröka långt innan lunch håller flera diskussionsgrupper runt tv-serien på internet sysselsatta.

De mest hängivna fansen kallas ”Maddicts” och googlar man på det kan man hitta den intressanta termen ”Maddicts manonymous” (vilket kan vara en annan krönika).

Redaktör Brännström lär inte dyka upp på deras möten, han hör ju inte till fansen (vilket han redogjorde för i en krönika).

Men jag erkänner: jag är en ”maddict” – och nu är jag inte ens ”manonym”.

Varför har jag ingen aning om (och utrymmet tillåter ingen närmare utläggning, i alla fall inte nu).

Men nu när jag vet hur det ligger till är det en sak som stör mig:

Var gentlemannen och helyllekillen Roger Thornhill egentligen en Ayn Rand-inspirerad ”mad man” som Don Draper?

En sak är säker: ”I sista minuten” blir aldrig mer densamma efter några avsnitt av ”Mad men”.