Gangster Squad är en alldeles sprillans ny crimefilm, med ett massivt stjärnuppbåd i rollistan och har premiär i början på 2013. Nick Nolte, Sean Penn, Ryan Gosling, Emma Stone och Josh Brolin. För att nämna några ur rollbesättningen.

Regissören Ruben Fleischer har tidigare roat oss med främst Zombieland (2009). Filmen handlar om ett gäng LAPDdetektiver som sätter ihop en mer eller mindre hemlig grupp hårdföra män som ska stoppa framförallt den hänsynslöse maffiabossen Mickey Cohen som spelas av Sean Penn. Utan att ha sett filmen så påminner den inte så lite om The Untouchables (1987) av Brian De Palma.

Närapå lika stjärnspäckad. Den gången var det Al Capone som skulle sättas dit och smiskas upp. Trots detta, eller kanske snarare tack vare detta, så ser jag fram emot att få se Ryan Gosling och Josh Brolin använda polisiärt övervåld mot skurkarna, de onda männen som förtjänar att dö. De är ju duktiga på det, Hollywood, att styra ens känslor så de nästintill kokar över och man vill se blodet flyta. Det hör till berättartekniken att mana fram närapå gammaltestamentliga hämndbegär. Öga för öga, tand för tand. Skit i byråkratiska rättegångar. Skjut dem!

Funderar över om det är något primitivt mörkt bubblande hos människan som behöver den här terapin. Att få se uppenbart onda, korrumperade människor bita i gräset. Gärna på så jävligt sätt som möjligt och samtidigt så underhållande som möjligt. Det värsta sådana gånger är att se skurkarna komma undan. Gå fria. Då är hjärtattacken närstående. Men det är ju så det oftast är i verkliga livet?

Fast de onda männen kanske idag mer spekulerar med fantasibelopp på världens börser och störtar hela länders ekonomi i avgrunden. Fast jag vet inte om de är onda. Snarare bortkopplade från allt annat än sig själva.

Nu for jag iväg från ämnet tror jag. Det finns naturligtvis filmer som är rejält hardcore i berättelsen om hämnd. Och Gangster Squad är ju ingen hämndfilm, utan naturligvis en helt annan film än låt säga I Spit on your Grave (1978 och remakead 2010). En ung kvinna med författarambitoner som blir gruppvåldtagen, fruktansvärt kränkt, förnedrad och lämnad att dö, ger igen enligt "drar du kniv så kommer jag med stridvagn". Gruvligt värre. Nästan på gränsen till vad man klarar av att se. Men nog får asen så de tiger alltid.

Men det lämnar en nog så bitter eftersmak. Skulle inte rättvisan fått tagit hand om dem? Underhållning på svag is?

Men för all del. Filmer som lämnar mig helt likgiltig är så otroligt mycket värre än filmer som upprör. Filmer ska förmedla känslor. Positiva, hoppfulla, kärleksfulla. Eller sotsvarta, rasande, upprivande. Båda delarna går bra för min del.

Det där med polisärt övervåld förresten. Det där lite romantiska liksom, där skurkarna åker på däng. Det förekommer sällan i verkliga livet. Där drabbas nästan uteslutande oskyldiga. Jag har en vän som kan skriva under på det. Här i stan. Det är ingen myt att poliskåren håller varandra om ryggen. Bara så ni vet.