Så fick jag då äntligen se ”Prometheus” efter närmare tre års väntan. Jag tror att jag aldrig haft större förväntningar på en film. Vilket brukar vara fullständigt förödande. Men hur skulle jag kunna släppa tanken på att få svaren på hur och varför? Att få bevittna ursprunget och uppkomsten till universums gruvligaste varelse, xenomorphen i Alien (1979). Men besvikelsen brukar vara lika självklar som den stora förväntan man har eftersom det är lätt att regissera sin egen version medan man väntar på premiären.

Men som sig bör i filmer av dignitet, filmer med tyngd, så uppstår lika många, om inte fler nya frågor. Det finns en del brister i ”Prometheus”, det ska erkännas. En del logiska kullerbyttor och luckor. Förmodligen både sådana som Ridley Scott placerat dit med vilje och sådana som han inte kunnat bemästra på grund av berättelsens komplexitet. Det blir lätt så om man har som avsikt att berätta var vi kommer ifrån, hur mänskligt liv uppstod på Jorden och samtidigt smälla Darwin på fingrarna. Att sedan döpa det massiva rymd­skeppet i filmen efter titanen Prometheus i grekisk mytologi, som tyckte att människan var överlägsen alla andra djur och beslöt att ge henne en gåva som inget annat djur hade, ger också filmen en religiös symbolisk tyngd på gott och ont.

Prometheus stal elden från gudarna och gav den till människorna. För detta tilltag blev han bestraffad genom att bindas vid en klippa (på berget Kazbek i Georgien) där en örn ständigt hackade ut hans lever som dock ständigt växte ut igen.

Det finns även en del kristen mytologi så det räcker. Till exempel verkar det varit ganska dött på den i viss mån jordliknande månen de beger sig till, i 2 000 år. Nåt hände där i samband med Jesu födelse? Jaja, jag må skruva iväg tanken lite väl långt kanske, men men.

Hur var filmen då måntro? Osannolikt välgjord! Jag tror inte jag någonsin sett en muskulösare visuell fest! Fotot och bildspråket i berättandet var helt enastående. Scott knyter ihop säcken på ett förnämligt sätt, även om atmosfären från ”Alien” är omöjlig att bygga på nytt. Men det är inte där filmens fokus ligger egentligen, även om Giger-miljöerna är orgasmatroniska stundtals. Det är kanske inte årets bästa film, men det är definitivt årets mesta film. Något som absolut ska ses på bio först och främst, om man inte har ett hemmabiosystem i storleksordningen biograf. Jag såg den dock i 2D på grund av att jag inte vågade mig på ett kanske svajigt 3D-format.

Jag är dock lite kluven inför att slutet öppnar upp för en fortsättning på berättelsen. Men å andra sidan så har som sagt många nya frågor uppstått och om Ridley Scott vill fortsätta att berätta, (Gud förbjude att någon annan regissör får för sig att göra det), så lyssnar jag.

För övrigt borde rymdskeppet kanske döpts efter Prometheus bror, Epimetheus, vars namn betyder ”den som tänker efteråt” (det vill säga, den omdömeslöse), i stället för Prometheus, ”den som tänker före”. Hade besättningen någon koll på sin HorrorSci-Fi, så hade de fattat att det var en jävligt dålig idé att åka till den där månen.

Jan Strandqvist