Titta bakåt för att blicka framåt
Lägg fram idén om att göra en spelfilm helt utan tal i dag och de flesta skulle nog skaka på huvudet.
Men faktum är att det är precis vad skaparna bakom neo-stumfilmen The Artist gjorde förra året.
En film som inte bara blir en övning i stil, utan också ett tydligt exempel på hur underskattat det visuella berättandet blivit i dag.
Relaterat
Det kan låta främmande, men den franske regissören Michel Hazanavicius gjorde med förra årets ”The Artist” något så pass otidsenligt som en renodlad, svartvit stumfilm som utspelar sig i just 20-talets slut; stumfilmens sista glansdagar. Komplett med tidsenlig scenografi och dessutom filmat med lägre filmrute-hastighet per sekund för att återskapa erans uppsnabbade, hackiga känsla.
Visst kan man se det som en ren stilövning och ett pretentiöst sätt att tilltala en yngre, mer snävt intresserad publik som älskar falsk nostalgi och allt som har med retro-estetik att göra. Och visst får filmens löjligt snygga art deco-look och flapper-mode en 20-talsromantiker som undertecknad att smälta utan minsta ansträngning. Men det räcker också att bara se trailern för att inse att ”The Artist” fyller en större funktion än så.
För även om filmen i sig naturligtvis innehåller de traditionella dialogskyltarna så lyckas filmens trailer utan minsta tal eller voiceover, och mer eller mindre helt utan någon text alls utöver tre stycken lakoniskt intetsägande taglines (An encounter. The Fame. The Fall.) sammanfatta filmens historia på ett helt lysande sätt.
Enbart genom klippning, musik och väl valda scener ur filmen blir handlingen uppenbar utan att ha behövt tillförlita sig på ett enda In a world... eller One man... från en mullrande amerikansk Hollywood-basröst.
Efter kanske tionde titten på det två och en halv minut långa trailerklippet blir det plötsligt så uppenbart varför en film som härmar en till synes så bakåtsträvande samt inaktuell estetik och teknik kan kännas så oerhört mycket fräschare och intressantare än en majoritet av många andra samtida filmer: genom dess fokus på det visuella som berättarmedium.
I en tid när exposition är en stor del av en films presentation och fokuset ofta ligger på halvljummen, stereotypiskt och träaktigt framförd dialog för att föra handlingen framåt är det uppfriskande när film faktiskt får chansen att berätta med just bilder.
The Artist kanske inte leder till någon revival av stumfilmen som genre, men den bevisar om inte annat att det åtminstone finns en poäng i att titta bakåt för att nå framåt i det filmiska berättandet.
