Amatörerna överraskar i rolig historielektion
Relaterat
Artikelbilder
SKIPPERS, 1984. En scen i ”Spelet om stenstan” utspelas på anrik krog där O’Leary’s ligger nu.
ÅH LJUVA 40-TAL! Då dyker författaren Lars Ahlin (Stefan Hansson) – i baskern, i mitten – upp i en scen ”Spelet om stenstan”.
Fakta
Spelet om stenstan
Manus, regi och produktion: Sofia Andersson och Jan Boholm (Teater Soja)
Med: Ulrika Åberg, Janken Åkerström, Tord Lundgren, Lars-Olov Bergkvist, Stefan Hansson, Hans Thörn, Jens Nilsson, Stefan Åkerman, Elias Åkerman, Wiqtor Ådahl, Ebba Persson, Majbritt Storensten, Annelise Rudefjord, Tony Könberg, Camilla Weidman, Catrin Bertlin, Anna Lax, Emil Nyberg, Eila Boholm, Matilda Morin, Sanna Boholm, Lotta Stickler, Axel Boström, Lukas Morin, Josefin Högström, Felicia Forsmark, August Walker, Erik Boström
Scenografi: Ann Jerbo
Kostym: Ina Nyholm
Mask: Gudrun Sonell
Ljus: Magnus Stolpe och Sofia Halvarsson
Ljud: Torbjörn Martinsson
Producent: Cecilia Dahlbäck
Det är inte precis någon liten föreställning Teater Soja sätter upp på Sveateatern med en stor och blandad ensemble, proffs och amatörer.
Som det står i programmet: ”133 år, 103 roller, 28 skådespelare”.
Huvudpersonerna är fiktiva – två familjer, vars arvingar vi följer genom åren – men de interagerar mot och med en hel välkända personer i Sundsvalls historia, från strejkledaren Isak Boström och den hårdföre landshövdingen Curry Treffenberg i spelets början till mer sentida kändisar, Lars Ahlin, Bengt Lindström och förre ordföranden i kulturnämnden Margareta Johansson (som spelar sig själv!) till exempel.
Till och med Pipelines mångårige impressario, mister Pipeline himself, Thomas Lundmark, dyker upp i en scen när rockklubben hotas av den planerade upprustningen av magasinshusen, det som blev Kulturmagasinet.
Dessutom skymtar legendariska personer förbi: givetvis Elvira Madigan (som dansade i Badhusparken bara veckor innan det tragiska slutet) och självaste August Strindberg.
Det är en imponerande uppsättning, många ”twists and turns”, i rasande högt tempo. Skådisar försvinner ut i mittgången och dyker upp som någon annan i nästa scen, i ny kostym, kanske ett annat år, ett annat årtionde.
Visst är det historielektion också, fattas bara, men huvudstoryn – som börjar med en olycksalig kärlekshistoria – är förvånansvärt stark.
Ett tips kan vara att ta med en näsduk…
Skådespelarna överraskar, särskilt amatörerna. Den icke invigde kan få svårt att skilja proffs och amatörer åt, så bra är nämligen de – för de flesta – okända skådespelarna.
Ljud och ljus är suveränt. På några sekunder kastas publiken från en masscen till en intim, mörk, laddad, scen – hela tiden dessa växlingar, hela tiden i högt tempo.
På väggen bakom scenen projiceras då och då gamla bilder vilket förstärker, ramar in, det som sker på scenen.
Lägg till en hel del humor och du har en tre timmar lång föreställning (inklusive paus) som aldrig blir den tråkiga föreläsning det kunde ha blivit i orätta händer.
Sofia Andersson och Jan Boholm har gjort ett strålande jobb.
Möjligen kan man invända att det mot slutet blir en gnutta för mycket metaföreställning (när föreställningen plötsligt förekommer i föreställningen) men å andra sidan är det rätt snyggt gjort.
Som bonus gästspelar kända politiker i olika föreställningar. Centerpartiets Reinhold Hellgren medverkade premiärhelgen, Magnus Sjödin (M) och Peder Björk (S) avlöser senare.
