En återvinning av 50-talets musik?
I takt med att millennieskiftets gräns flyter allt längre bort i periferin börjar det bli tydligare och tydligare vilket återvinningsbaserat tidevarv vi lever i.
Efterkrigstidsårens olika populär- kulturella identiteter har kommit tillbaka i modifierade former i decennier, men ett specifikt årtionde bland dem har varit mer bortglömt än andra: 50-talet.
Relaterat
I mer nischade områden, såsom raggarkulturen och psychobilly-genren har det naturligtvis existerat och levt vidare. Men sällan utanför de kretsarna och utan att anammas i något nytt sammanhang på samma sätt som till exempel 60-talet återvände i 90-talets britpop och 70-talets psykedeliska folkmusik samt 80-talssynthen fick revivals i det tidiga 2000-talets electrovåg respektive freakfolk-scen.
Nej, helylle-femtiotalet har överlag varit ett årtionde relativt orört av den mer alternativa sidan av musikvärldens postmoderna återupplivningsförsök och hybrider. Med undantag för de uppspeedade rock ’n’ roll-riff som kunde skönjas i i 70-talets punkvåg har 50-talet med sin estetik och sitt sound varit märkligt frånvarande.
Kanske har 50-talet överlag känts för naivt, för lättsamt och glättigt för att passa in i subkulturens svårmodighetsstandard. Kanske för att den klassiska rock ’n’ roll-imagen nästan blivit något reaktionärt i sin traditionalism. Förknippat med något bonnigt och ohippt.
Men det har på sistone känts som om det är på väg att ändras. En våg av artister har poppat upp där såväl känslan och produktionen, med twangiga, reverbdrivna gitarrer och välkammade brylcreem-frisyrer helt plötsligt verkar ha blivit något eftertraktat.
Akter såsom Dirty Beaches och Timber Timbre har tagit det sena 50-talets vemodiga och storvulna popballader och svärtat ner dem med ett David Lynch-influerat och oljudsbaserat mörker.
Men allra, allra längst åt det andra hållet har antagligen en artist vid namn Willy Moon tagit det.
Willy Moon är en oförskämt ung nyzeeländsk man som i en nästan överdrivet ikonisk och välskräddad kostym och proper herrfrisyr dansar fram till elektroniskt kryddade och uppklippta rockabillytoner.
Stämningsmässigt en rak motsats till den doom-and-gloom-känsla som Timber Timbre och Dirty Beaches står för, men samtidigt en del av samma estetik och samma revival.
Kanske har vi helt enkelt kommit så långt i längtan efter en ny retrotrend att exploatera att creddighetslandslaget äntligen kan släppa sargen och omfamna även 50-talet.
