Okej, för den som inte hängt med – Spotify är alltså en tjänst för att lyssna på strömmad musik över internet (gratis i en reklamfinansierad version, avgiftsbelagt om man vill slippa banners och radioreklamsnuttar).

Personligen var jag tveksam – hade svårt att se värdet.

Och efter att nu ha testat Spotify i några veckor är jag fortfarande kluven. En del av tveksamheten jag kände har försvunnit – men inte alls helt och hållet.

Om man börjar med att titta på det positiva:

• Tillgängligheten. Har man bara en användare kan man installera Spotify såväl hemma som på jobbet och i sommarstugan. Var man än loggar in har man sedan tillgång till sina spellistor och liknande.

• Utbudet. Det finns en hel del i arkiven att söka upp och lyssna på. Till exempel kan man hitta såväl Leif Karates enda platta som klassiska album med Brända Barn och Rasta Hunden.

• Spellistorna. Man kan göra egna spellistor och dela dem med andra – man slipper alltså släpa med sig iPoden på festen.

Och så nackdelarna:

• Tillgängligheten – igen. Det funkar som sagt svinbra så länge man sitter på ett och samma ställe men ska man ut och röra på sig blir det värre – det finns än så länge ingen mobil version.

• Utbudet – igen. Riktigt nya grejer kan vara svårt att hitta – det tog till exempel över en vecka från att Glasvegas jul-ep släpptes till att den gick att lyssna på och var är senaste Frida Hyvönen-plattan? Dessutom kan det vara svårt att hitta lite mer udda och ovanligt material med många artister. Det är dock sådant som förmodligen blir bättre med tiden.

• Ljudkvaliteten. Det är lite som att lyssna på radio och funkar bra i datorns högtalare. I hemmastereon håller det dock inte fullt ut, vilket förvisso inte heller mp3-filer gör.

De här nackdelarna vägs dock upp av fördelarna – i alla fall så länge man använder sig av gratisversionen och mest använder Spotify i stället för radio på jobbet eller som en trevlig jukebox på festen.

Den största anledningen till att Spotify inte kommer att slå ut vare sig skivor eller mp3-filer, i alla fall inte i min värld, stavas i stället materialism.

Det är klart att det känns skönt att på lagligt vis kunna lyssna igenom en ny platta direkt efter att man läst en hyllande recension. Men om plattan i fråga faktiskt visar sig vara fantastisk vill jag ha den på riktigt – inte bara i strömmad form.

Jag får ångest av tanken på att ha en massa favoritplattor och låtar sparade på Spotify-spellistor och att det sedan skulle komma en dag när tjänsten inte finns kvar.

Spotify är ett kul komplement till konventionellt musiklyssnande som väcker musikalisk upptäckarglädje.

Ingen revolution.

Fotnot: För den som undrar – Boo.com var en svensk webbutik för märkeskläder som hajpades över hela världen samtidigt som företaget bakom sajten havererade totalt med skulder på hundratals miljoner. Boo.com:s misslyckande har blivit en symbol för it-bubblan som sprack i början av 2000-talet.

Linus Brännström