Det har gått tolv år sedan Sverker Widgren bildade Dia­bolical (till en början hette dock bandet Misanthropic Orchestra).

Under de första åren var Sundsvallsbandet väldigt produktivt – mellan 2000 och 2002 gav bandet ut tre skivor.

Men sedan blev det tyst och sedan 2004 har Diabolical i princip inte ens spelat live.

• Vad var det som hände?

– För det första bestämde vi oss för att göra vår bästa skiva och att det fick ta den tid det tog. Vi tycker att vi lyckades så på så vis var det värt det. Men när sedan skivan var färdig blev det tyvärr ett par års skivbolagsstrul, berättar Sverker Widgren.

Dåligt val

Efter förra skivan ”A Thousand Deaths” sa nämligen Diabolical upp kontraktet med sitt dåvar­ande skivbolag och skrev på för ett nytt. Med facit i hand gjorde medlemmarna ett dåligt val och efter år av strul och förseningar satte bandet stopp.

– Till slut tröttnade vi och sa åt bolaget att det inte blev något släpp hos dem. Vi hade en del andra erbjudanden sedan tidig­are men de var så skamligt usla att vi hellre lät skivan förbi osläppt, berättar Sverker Widgren.

– Så vi satt helt enkelt och väntade på att rätt bolag skulle dyka upp och i somras träffade vi Vici Solum Records. De visade sig vara på samma våglängd som oss, och en månad senare var skivan pressad och klar.

När Sverker Widgren ska beskriva nya ”The Gallery of Bleeding Art” förklarar han att Diabolical vill göra musik som känns naturlig för bandmed­lemmarna. När de spelade in skivan ville de dessutom variera låtarna mer än tidigare – men att det fortfarande skulle låta enhetligt.

Struntar i andras åsikter

– Är det inte enhetligt blir det kalkon. Jag gillar ”Gudfadern” och jag gillar ”Fredagen den 13:e”. Men jag vill inte att Jason dyker upp mitt i ”Gudfadern” och sopar huvudet av Al Pacino. Andra kan tycka att sådant är lustigt, men jag skulle ha lätt att hålla mig för skratt.

Sverker Widgren säger också Diabolical egentligen struntar i vad andra tycker om bandets musik.

– Att göra avancerad eller snabb musik för att imponera på folk är ingenting för oss, det intresset försvann med mjölktänderna. Vad utomstående tycker, eller om de ens lyssnar på musiken, är inte särskilt intressant, säger han.

När nu ”The Gallery of Bleed­ing Art” äntligen är släppt har bandet inga särskilda framtidsplaner. Det kan bli en Europaturné i vinter men ännu är ingenting spikat.

– Vi har inte direkt några konkreta planer eller mål. Vi är en grupp musiker, inte karriärsstrateger eller elitidrottsmän. Vi kanske spelar in en ny skiva i vår, eller om sex–sju år. Vi tar det som det kommer, säger Sverker Widgren.

Diabolical

”The Gallery of Bleeding Art”

(Vici Solum Productions/Sound Pollution)

Betyg: PPPP

Trots att Sundsvall länge har varit ett högsäte för de extrem­are metal-subgenrerna, är det underligt att erkännandet av de lokala banden inte varit mer omfattande.

Det blir inte minst tydligt då jag utan särskilt många höga förväntningar slår igång kvintetten Diabolicals senaste fullängdare, som också är deras första sedan 2002. Men uppehållet har turligt nog inte gett upphov till några yrvakna manér.

”The Gallery of Bleeding Art” är brutal, teknisk och med en underliggande känsla av experimentlusta. Vare sig det rör sig om symfoniska arrangemang, punkigt småthrashiga utbrott eller ondsinta black metal-partier har man inte hängivit sig åt poänglösa uppvisningar i vare sig skicklighet eller hastighet.

Nej, i stället känns skivan tvärtom ovanligt genomtänkt. Under det intrikata riffandet och de småproggiga under­tonerna finns hela tiden en stark låtgrund, vilket är något jag saknat i genren väldigt länge. Kanske ingen blivande klassiker, men utan tvekan en värdig addition till skivsamlingen.