Efter knappt 50 minuter tar Ulf Lundell på sig ­kavajen: ”Det börjar bli lite kyligt”. Tre låtar, en ytterst trevlig ”Omaha” bland annat, senare är högerfoten tio centimeter längre ifrån vänsterfoten, kavajen kastade och konserten 100 grader hetare.

Men från början är det en märklig kväll på alla sätt och vis. Glest på det utlagda plastgolvet och Ulf Lundells turnéavslutning som förband till ­Takida(!?!?).

Hade jag varit misstänksamt lagd så skulle jag tro att Uffe var mer eller mindre asförbann­ad över den här oförrätten.

(”Jag tror ni här längst framme väntar på Takida... Jag ska berätta en sak för er: De kunde inte komma!”)

Och så känns det också till en början även om det är gubbrock när den är som allra bäst från starten.

Som sagt är det dock efter ­kavajen åkt av och på som det tar verklig fart. Det gungar, skakar och drar – kort sagt det är precis det bredbenta ­gitarrmanglet det ska vara.

Ulf Lundell är ett fullblodsproffs men det som gör det så bra är att i går på Norrporten Arena har han en djävel på ­axeln och tycker att det är jävligt festligt att spela musik.

Och att det för en gång skull inte är den ”sista” turnén känns fullt logiskt – Ulf Lundell är spelsugen. Han vill ge mer och vi vill ha mer.

När den här recensionen skrivs har han kastat plektrum­et ut i bland publiken, gått ut och vänt in på scen igen – ”It’s discotime” – och dragit igång ”Oh la la vill ha dig” som första extranummer.

Det känns lite snopet att ­maratonartisten Ulf Lundell måste avsluta efter runt två timmar och lämna över till ­Takida – det hade potential för ännu mer. Men en kort spelning är väl en spelning det också…