Av sättningen att döma skulle man nästan kunna tro att det var brunnsmusik vi fick höra, men så var icke fallet. Vi har en instrumentmakare från 1800-talet att tacka för det. Det var han som kom på, att löda fast några extra rör på ett klassiskt horn (som bara klarar av naturtonserien) och genast kunde man spela hela skalan med halv­toner och allt. Vidare satte man på ett drag på ventilbasunen, och så kunde alla dixieland-trombonister glissa fram och tillbaka bäst de ville.

Och det här är definitivt ingen brunnsorkester. Med den här sättningen kan Klas Lindquist, som står för de flesta kompositionerna, skapa de klanger han känner inombords för att sedan fästa på papper. Ofta egensinniga skapelser med udda harmonik och melodik – några fjät förbi bebopens ofta låsta mönster – en typ av neobop med många dimensioner – en flerdimensionell jazz. Det kan heller inte vara särskilt enkelt för hans handplockade solister att anpassa sig till den rätt kluriga harmoniken, men alla lyckas med stor övertygelse.

Alla skall veta att Klas Lindquist är en mycket välmeriterad kompositör. 2005 fick han sig tilldelad Guldsaxen – instiftat av saxofonlegenden Arne Domnérus. Alice Babs-stipendiet har han också fått och dessutom vunnit första pris vid en kompositionstävling i Bryssel 2006 med stycket The Genius.

Ett uruppförande fick vi höra denna måndagskväll med Alice Babs som upphovsman – ”Nilsi” – eller Nils Ivar, I love you so. Klas Lindquist hade träffat henne på Saltsjöbaden, där hon satte sig vid pianot och tog några trevande ackord. När vi träffas nästa gång skall jag ha låten klar sa hon. Och mycket riktigt. Ett år senare var åter Saltsjöbaden mötesplatsen, och – låten var klar. Vi fick oss till livs en underbar gammaldags melodi som hämtad från 40-talet – full av nostalgi – i ett tidstypiskt arrangemang av Klas själv. Kvällens höjdpunkt.

Som framgår av ovanstående laguppställning är alla första klassens solister, där jag sätter Robert Nordmark och Fredrik Lindborg allra högst. I Ellingtons ”The Mouch” kunde Fredrik briljera på sin barytonsax med ett vibrato och en inlevelse som inte stor Harry Carneys långt efter. ”You need it”, där solisterna var Nils Janson och Klas Lindquist hade bara två harmonier och var aningen för djupsinnig enligt mitt bedömande. Totalt sett var upplevelsen denna måndagskväll ändå en höjdare.

Fem duktiga ungdomar från Birka Folkhögskola agerade förband med en repertoar från 40- och 50-talen, där Charlie Parker var mest företrädd. Scat – återbäringen var namnet på bandet – aningen svårtolkat. Men det är alltså ingen fara med återväxten. Gitarristen Joakim Sandgren och sångerskan Sofia Andersson går en lysande jazzframtid till mötes.