Som läget nu är vore det högst rimligt om Sveriges riksdag skjuter upp sitt beslut om Lissabonfördraget till hösten 2009, med ändringskrav på EU:s utstation­eringsdirektiv som bärande motivering.

Kanske skulle detta – rent av – kunna bli den avgörande knuffen för att få ­­ EU-kommissionen i rörelse vad gäller att ändra på utstationeringsdirektivet och att arbeta för ett socialt protokoll med fördragsstatus som bland annat svenska facket och Europafacket kräver.

Dessutom vore det bra om vi först ­hinner syna Clas Stråths så kallade Lavalutredning och vad han föreslår för lagstiftningsåtgärder, innan Sveriges riksdag tar beslutet om EU:s Lissabonfördrag. Precis som LO-kongressen krävde i början av juni månad i år.

Sedan går det inte att heller att bortse ifrån att kommande Europaparlament med stor sannolikhet lär bli mer borgerligt dominerad efter vårens parlamentsval.

Av detta följer rimligen också att nästa EU-kommission helt säkert lär bli mer konservativ. Så det brådskar med att ­säkra den svenska arbetsmarknadmodellen med kollektivavtal via ändrad inhemsk lagstiftning samt nödvändiga förändringar i EU-rätten.

För en så kallad vilandeförklaring av Lissabonfördraget till hösten 2009 krävs minst 58 röster i riksdagen. Beslutet skjuts då upp i tolv månader. Vänster­partiet och miljöpartiet har redan bestämt sig för detta. För att lyckas krävs dock att även stöd av en grupp socialdemokrater.

Det känns måhända mindre trevligt att rösta med dessa två småpartier i en ­Europafråga. Men nu gäller det att slåss för den svenska arbetsrätten och vår ­arbetsmarknadsmodells fortlevnad, och då gäller det att våga ta strid, nu när ett gott sådant tillfälle bjudes.

En vilandeförklaring innebär att Sverige skriver under – men först till hösten 2009. En vilandeförklaring innebär inte att ­Lissabonfördraget faller. Men en vil­andeförklaring innebär en stark politisk signal – och en protest mot den otidsenliga och antifackliga syn som EG-domstolen gjort till sin och EU:s genom bland annat Lavaldomen.

Så ta kamp nu och sätt tryck på EU-kommissionen, liksom den svenska ­regeringen (i vår nationella utstationer­ingslag), så att nödvändiga förändringar görs redan nu i vår. Sedan kan vi skriva på Lissabonfördraget i höst.

Det mera som fördraget ändå inte kan träda i kraft förrän de hittills nej-röstande irländarna först sagt ja i en ny folkomröstning.

Robert Björkenwall,

frilansjournalist,

före detta mångårig presschef i Seko

författare till en handbok om EU