I radio Västernorrlands program ”Efter tre” framträdde landstingsrådet Ewa Söderberg i direktsändning på torsdagseftermiddagen. Hon gav inte något intryck av att vara särskilt tilltufsad trots den exempellösa turbulensen i hennes fögderi. Tvärtom verkade hon lugn och trygg när hon ordagrant förklarade att ”jag känner att jag har partiet med mig”.

Frågan inställer sig automatiskt. Vad är ”partiet”?

I Ewa Söderbergs ögon är det sannolikt så att ”partiet” som står bakom henne består av ett mindre antal blinda hönor (och en och annan tupp) som försöker leda varandra över vägen. Mycket talar för att det handlar om fartblindhet.

Ryggklappningar från den allra närmaste omgivningen har för övrigt täppt till både ögon och öron på många stora potentater i historiskt perspektiv. Alla har fallit tungt.

”Partiet” som stöttar Ewa är helt klart inte samma parti som består av tusentals medlemmar och sympatisörer till det socialdemokratiska arbetarpartiet (SAP).

Det är säkert inte fel att påstå att det stora flertalet av de mer jordnära socialdemokraterna i länet i dag inte står bakom sina välbetalda tjänstemannapolitiker. Alla inser att deras parti har en svår uppgift att förvalta samhället i tider då pengarna inte räcker till.

Ingen förstår dock hur det plötsligt verkar som om de borgerliga partierna står starkare bakom varma mänskliga värderingar och humanism än vad (S) gör. Ingen förstår hur (S ) har kunnat koka ihop en nyårsrevy där verkligheten överträffar dikten och där sminket inte fattas på huvudrollsinnehavarna.

Den cynism och den förslagenhet som kännetecknar stora delar av ledargarnityret inom (S) i Västernorrland (Timrå inte minst) går inte att förena med hedervärda socialdemokratiska grundvärderingar. Det är lågt i tak i partiet i dag. Inga avvikande åsikter kan accepteras, hur sakligt motiverade de än kan vara.

Det är en stor och avgörande uppgift för (S) att hitta nya friska och obefläckade kandidater till valet i höst. De gamla är förbrukade om man talar i termer av förtroende. De tycks bara ha förtroende för varandra.

Alternativet är förstås att byta ut fotfolket.

För övrigt anser undertecknad att Sundsvall och Timrå skulle passa bra ihop!

Partimedlem (S)